eldkolonnerna flammande och hotfulla framåt enom röken och uppslukade allt som låg i eras väg; stundom. kom en vindpust emot oss, så het och torr, att den tycktes kunna förstöra sjelfva mergen i våra ben. Dånandet af elden kunde nu tydligt höras, blandadt med en mängd hväsande och hvinande ljud samt ett knakande buller, såsom af mäktiga träd när de falla. Plötsligen sköt en eldröd låga upp ur den qväfvande röken, och ögonblicket derefter uppenbarade sig ett haf af eld för våra svidande ögon. Hela palmettofältet stod i låga. Hettan var så förfärlig att vi hvarje ögonblick väntade att våra kläder skulle. fatta eld. Hästarne drogo oss ännu närmare ån, rusade derpå ned i vattnet och släpade oss med sig utför den sluttande banken. Ännu ett prasslande buller i vasssnåren, och vi sågo en björnhona med sina ungar tätt efter sig komma emot. oss och på samma gång rusade ännu en rådjurshjord ned i vattnet ej tjugo alnar derifrån hvarest vi stodo. Vi höjde våra bössor mot björnarne, hvarpå de styrde kosan bort till rådjuren, hvilka icke läto störa sig af deras närmande; der stodo nu björnar och rådjur ej fem steg ifrån hvarandra, utan att bry sig om hvarandra mer än om de varit djur af samma race. Djur af alla slag kommo nu flocktals till strömmen. Rådjur, vargar, räfvar, hästar — alla störtade sig hufvudstupa i vattnet för att i det enaelementet söka skydd mot det andras raseri. De: flesta begåfvo sig dock högre upp åt ån, hvarest den tog en nordostlig riktning och vidgade sig till ett slags sjö. De som först kommit begynte följa efter dessa, och vi gjorde så med. På en gång tyckte vi oss höra hundskall. Hurra, här ha vi hundar; då måste det vara menniskor i närheten! En salfva från väl ett dussin bössor blef svaret på detta vårt ut