blef det röda skimret vid horizonten allt bjertare och luften allt mera brännande och torr; röken hade spridt sig öfver både prairien, skogen och plantagen. Vi fortfor att retirera så godt sig göra lät mot den plats der vi nyss gjort halt. Se der, sade Carleton; för en halftimma sedan var vassen der framme så frisk och grön, som om den nyss uppskjutit ur jorden, och se nu hur slappa bladen hänga, brända och hoptorkade af hettan. Hela prairien och hela horizonten i sydvestlig riktning voro nu en enda massa af tjock rök, hvarigenom solens skifva framskymtade föga klarare än en papperslyckta. Bakom det täta förbänge, hvilket sålunda dolde allting för våra blickar, hördes ett aflägset hväsande, såsom af millioner ormar. Röken var nu qväfvande — nästan outhärdlig; våra hästar vände åter flämtande om och störtade i fullt raseri fran mot ån. Då vi uppnått den stego vi af, men hade största svårighet att afhålla djuren från att kasta. sig i vattnet, De röda strimmorna till höger om oss blefvo allt klarare och bjertare och framskimrade hemskt mellan cypressernas tjocka stammar. De dånande knallarne och hväsandet blef högljuddare än någonsin. — Plötsligen dagades den förfärliga sanningen, och på en gång utropade OCarleton och jag, Prairien är i brand! I det vi utsade dessa ord hördes ett buller bakom oss, och en hel hjord af rådjur bröto sig hufvudstupa fram genom den höga vassen och busksnåren och rusade ända upp till balsarne i vattnet. Der förblefvo de stående, ej. femtio steg ifrån oss, med föga mer än hufvudena ötver vattenytan och betraktade oss som hade de anropat vår hjelp och vårt medlidande. Vi inbillade oss till och med se tårar i de stackars djurens ögon. Vi sågo oss tillbaka. Allt vidare skredo