hvars stränder voro bevuxna med gigantiska cypresser. Derbortom syntes prairien fortsätta ända tills en ekskog af den evigt grönskande sorten vidtog. I öster syntes en ogenomtränglig. småskog af magnolier, papaws, ekoc bönträd, och i norr den ofvannämnda barrskogen. Sådant var det herrliga landskap, hvaraf vi en knapp timma förut varit omgifna. Men då vi nu sågo oss omkring, funno vi hela scenen förändrad och sågo huru horizonten allt mera begränsades af ett slags blågrå moln som, drifna framåt af vinden, tigt närmade vg O88. Luften var så het och brännande, att våra hästar, hvilka nyss drupit af svett, på en gång blefvo fullkomligt torra, medan bäåret på deras hud klibbade sig tillsammans till en bård massa; de stackars djuren stodo med tungorna hängande utanför munnarne och tycktes tråna efter en svalkande vindflägt: Se ditåt! ropade. Carleton, i det han pekade mot en kant af horizonten, hvilken hittills varit öfvertäckt af de grå, blyförgade molnen. Der började nu visa sig ett rödaktigt skimmer i sydvestra kanten och molnen antogo utseende af rök. På samma gång hörde vi ett slags aflägsna knallar, såsom af skarpa muskötsalfvor, hvilka. med korta uppehåll upprepades. Hvarje gång de knallande ljuden förnyades, skälfde våra hästar, liksom af en inre Tförskräckelse. Den lilla ån vidgade sig hastigt och marken blef så sumpig, att det var omöjligt att färdas vidare framåt åt det hållet. Då vi märkte detta, kommo vi öfverens att återvända till prairien och att försöka om det ej var svalare bland palmettoträden. Men då vi kommo till det ställe der vi förut gått öfver ån, vägrade våra hästar att åter våga gen och det var med största svårighet vi slutligen tvungo dem öfver. Under allt detta !