under en liten dunge af Hickoryträd och öfverenskommo att sända Carletons acadiske tjenare, Martin, ut på upptäcktståg. Han hade försäkrat oss, att vi inom kort skulle råka på något parti amerikanare — eller Cochan-Yankeer, som han kallade dem — hvilka, till trots af det hat acadierna och kreolerna hyste till dem, dagligen blefvo allt talrikare der i landet. Efter en hel timmas ängslig väntan på Martin, medan luften tycktes bli allt mer och mer qvalmig, började min följeslagare. bli otålig. Hvad kan karlen tänka på? utroade. han. Blås ett tag i hornets, tillade an och räckte mig instrumentet. Jag kan ej blåsa i det sjelf, ty tungan hänger fast vid gommen af hetta och törst. Jag satte hornet för munnen och blåste några tag, men de sålunda framkallade tonerna hade ej detta klara ekoväckande ljud, som muntrar och uppfriskar jägaren. De voro dofva och korta, som om luften förlorat all vibration och elasticitet :och med sin tyngd tvingat ljudet tillbaka igen. Detta var tydligen en varning för någon oförklarlig öfverhängande fara. Vi sågo oss omkring och funno snart flera dylika. Den punkt der vi gjort halt var belägen Just vid kanten af barrskogarne, som sträcka sig nästan utan äfbrott från Cote Gelges kullar till Opelousa-bergen, samtaf en vidsträckt prairie, här och der afbruten af palmettofält, dungar af skuggrika träd och stora , vidt utbredda törnsnår, hvilka förekommo som blott små svarta prickar på den omätliga ytan f slättmarken framför oss, hvilken var öfvertäckt med gräs af den bjertaste gröna färg, högt att det nådde upp till Dögarne på åra hästar, Till höger var en plantering af palmettos, en half mil ungefär i omkrets och begränsad af ett slags å eller snarare göl,