och sedan på en gång fattat sitt beslut att aldrig mera intaga sina måltider iannat folks hus Amy. Men hvarför kan han då inte stanna vid värdsbusen och betala för sin mat? Orphy. Åb, kanske han inte tycker om att kasta bort sina pengar på sådant. Hvem vet om han inte sparar, kanske för att hjelpa sin gamla mor, eller köpa igen sin fädernegård, eller någonting dylikt? Jag är säker att han räknar på att inte behöfva äta någonting i morgon mer än det han gömde undan vid bordet nyss. Ämy. Allt hvad han tog skall ändå ej kunna räcka för honom en hel dag. I alla fall så är det bra synd om honom. Orphy. ,Jag ville önska han icke hade varit för blyg för att begära litet mat. Amy. Och likväl föreföll han mig icke det ringaste besvärad af blyghet. Orphy. Tänk om vi i all tysthet skulle stoppa ned litet mat i vagnen åt honom, utan att låta honom ana det ringaste! Vi kunde gömma det bland alla blecksakerna. Ochtänk bara hur glad han skulle bli, när han finge se det i morgon bittida. Amy. ,Ja, låt oss göra det; det var ett ypperligt påhitt. Det har aldrig gjort mig så ondt om någon, allt sedan den dagen tiggarne voro här, hvilket var ferå år sen för: lidne höstas, ty jag har hållit räknihg allt sedan, och jag minns det så väl som hade det varit i går. Orphy. Vi veta inte vi hur svårt det är alt vara utan mat, brukade den irländske skolmästaren säga, då han såg oss tömma ur mjölkbunkarne i svinhoarne och släppa körna in i trädgården, så att de skulle få äta upp de stora högarne med afblåsta äpplen, som lågo rundt omkring fruktträden. Amy. Jaz; och det måste vara mycket