Aftonbladet – 6 februari 1856, sida 3

en obetydlig sjöfart, emedan all dess handel dröfs af läbeekarne, och det lönte ej mödan att fordra tull af svenska fartyg. Derefter stiftades Kalmareunionen, under hvilken en sådan fråga icke kunde väckas: När Gustaf I och Christian III emottogo de två nordiska kronorna, slöto de ett förbund med hvarandra, hvarigenom ömsesidig tullfrihet medgafs i båda rikenas hamnar, hvaruti Öresundstullen den tiden var inbegripen. I Stettinska freden år 1570, under k; Johans tid, stadgades ömsesidig tullfri handel uti de båda rikenas hamnar, äfven genom Öresund, såsoni af ålder brukligt varit. Man ser häraf, att man den tiden icke skilde Öresundstullen från den vanliga handelstullen. Vid ett möte, som hölls vid Flacksjöbäck (som ligger emellan Markaryds och Knäröds prestgårdar) år 1591, öfverenskom rhan om samma tullfrihet; med den förändring, att den skulle ega rum för båda ländernas egna varor, men för främmande gods skulle betalas tull så väl ömsesidigt i båda ländernas hamnar, om de fördes i svenska eller danska skepp, som i Öresund till Danmark, om de fördes i svenska skepp. Men detta kunde anses såsom en tull för de utländska makterna, som egde varorna, men icke för Sverge, som egde skeppen. Genom freden i Knäröd å 1613 stadgades åter ömsesidig tullfrihet, som ej blott sträckte sig till båda ståternes hamnar, utan äfven till Öresund. Den moderation hos danska regeringen, gom. visade sigvid denna fred efter ett krig, hvaruti. danskarne haft öfvervigten, väcker så mycket mer förundran, som Christian IV icke var den man, som eftersläppte några fördelar. Men nämde konung synes oekså snart hafva ångr rät sig; ty han sökte sedermera på allt sätt krångla med svenska fartyg som passerade sundet. . Under det Gustaf Adolf var fördjupad i polska kriget, började, oaktadt denna traktat, Danmark att utkräfva tull af svenska fartyg. Den tvist, som härigenom uppstod, synes hafva blifvit bilagd vid det förtröligå sammanträdet den 23 Febr. 1629 i Markaryds prestgård emellan de båda konungarne, hvilket följdes af en allianstraktat, daterad den 14 Maj 1629, Efter Gustaf Adolfs död, oeh då svenskarne i Tyskland efter år 1634 voro i stor förlågenhet, började åter k. Christian IV att fordra tull af svenska fartyg, äfvensom ätt dessa skulle stryka flagg för Kroneborg; i vidrigt fall sköts skarpt på dem. Detta föranledde Holland att erbjuda Sverge bir stånd att afvärja detta ofog; men svenska regeringen ville för några tusen riksdalers skull ieke bryta freI den. År 1640 träffades dock en allians emellan Sverge och Holland till hämmande af dgordningarne vid seglatsen genom Öresund, enär konung : Christian alltjemt och i flere repriser höjde tullen för alla makter; Äfven föreslog holländska. ministern en. segelleds utförande i Skåne förbi Helsingborg, för att derigenom hafva ett band på danska regeringen. r 1641 begynte k. Christian IV att taga tull af alla handelsfartyg trån Estlånd och Lifland, vinder förebärande att dessa, såsom eröfrade: provinser, icke vore uti den svenska tullfriheten inneslutna. Derjemte trakasserades svenska sjöfarten på alla sätt. När svenska regeringen beklagade sig deröfver, ställde k. Christian sig som vore han derom alldeles okunnig, hvarefter krånglet fortsattes som förut. Slutligen nödgades Sverge angripa Danmark med härsmakt. Svenskarne eröfrade inom tvenne månader Holstein, Slesvig och Jutland. Då tillika svenska flottan under Fleming besegrade den danska, anförd af k. Christian sjelf, år 1644 vid Colberget Heyde, samt under Wrangel och Ankarhjelm vid Laaland, slutades kriget genom freden i Brömsebro år 1645, då Sverge för sig och sina eröfrade provinser tillerkändes tullfrihet uti Öresund för alla slags varor (som det tillförene alltid egt. Bruz. hist. s. 256). Häraf synes att Danmark, äfven när det egde båda stränderna af Öresund, aldrig traktätmässigt påyrkat rätt att upptaga tull af svenska skepp i Öresund, ehuru det måste medgifvas, att såsom vi redan nämnt, under denna tid Sverge enligt statsrättliga grunder varit lika skyldigt att betala denna tull, som alla andra nationer. Sannolikt var ock, att sådane regenter, som Sverge egde under denna tid, skulle hafva lika starkt protesterat emot ett sådant underdånighetstecken, som de protesterade.: emot blott tre kronors insättande i danska vapnet, för hvilken sak så många krig fördes och så mycket blod flöt. Genom Roeskilderfreden 1658 kommo Skåne, Halland och Blekinge under Sverge, som då hade, enligt statsrätten, kunnat fordra samma rätt att af andra nationer uppbära tull i Öresund som Danmark. Men Carl X fordrade icke detta, utan åtnöjde sig med samma förhållande som varit förut, neml. blott sjelfva tullfriheten för Sverges egna fartyg. Detta varade till år 1720. Efter Carl XII:s död år 1718 bemäktigade sig ett parti regeringstömmarne, hvilket under den allmänna villervallan endast sökte egna fördelar och tillfredsställde egna passioner af hämd oeh. ärelystnad. I stället. för att rädda Sverge ur det djupa elände, hvaruti ett samtidigt med Ryssland, England, Polen, Preussen och Danmark fördt krig hade störtat det, nedtryekte detta parti sitt land ännu djupare deruti. Det allra förmånligaste fredsslut var redan före Carls död uppgjordt emellan Ryssland-och Sverge, som endast väntade regeringarnes ratifikationer, och hvarigenom Sverge skulle återfått Finland och Riga, erhållit Rysslands kraftfulla medverkan att eröfra Norge såsom ersättning för de länder Ryssland erhöll, samt allt möjligt understöd emot de makter, som anfallit Syerge med krig. Svenska regeringen hade då icke behöft mer än ratificera denna traktat, för att göra Syerge politiskt nästan lika mäktigt som det var förut. Långt ifrån att göra detta, långt ifrån att på ett så enkelt sätt rädda sitt arma fosterland, afbröt svenska regeringen. alla underhandlingar med Ryssland och började i stället dylika med England. Deanna omkastning i Sverges politik fö anledde alla de härjhingår af svenska kusten; sönr Rysslånd -företog under iren 1719, 20 oeh 21och :som. onödigtvis gjorde Sverge mera ondt än Carl XII:s krig, hvilka, fördes . främmande länder och -på deras bekostnad.. Deremot skyndade denna för Svergo olyeksdigra regering att sluta fred med de andra föga farliga makterna: med Rågland den 9: Növ. 1719, med Danmark den 10 Sept. 1721. Med Ryssland slöts ieke fred förr än d. 10 Sept. T721, 8 år efter Carls död. — — I Derigenom att man sist slöt fred med Ryssland, förlorade Sverge Bremen, Verden, Hinterpommern och eröfringen af Norge, hvilket icke hade skett, om Sverge slutit först fred med Ryssland. Det är således -genom denna freds uppskjutande, oeh ieke genom Carl XII:s krig, som Sverge nödgales riedstiga från en mäktig stat till en makt af anIra ordningen. Alla de Sverges. olyckor, alla de förödmjukelser, ned hyilkas skuld man velat belasta Carl XII:s minne, nåste ligga på en helt annans skuldra, nemligen det Hessenska partiets. All den vansinnighet, man unFk lerstundom velat fästa vid denne laga konung, är icke innat än en slöja, som man velat kasta öfver detta partis förräderi mot fädesneslandet. Freden med Danmark slöts under engelska regeingens benitdling. Deruti afstod Sverge för första rången tullfriheten i: Öresund; Det är svårt att.veta, wvarföre Danmark afstod ifrån de: tyska provinser om det fråntagit Sverge, jemte Marstrand, som ligser så väl till för Norge, och som det tagit genom venskå kommendantens förräderi, eller feghet, —K: warpå tyvärr svenska historien lemnar icke så få xtmpel, — och i det stället tvang Sverge att afstå från den i alla tider detsamma tillerkända tullfyheen i Öresund. Detta måste egentligen tillskri! ås lels den usla regering, som då beherrskade vårt :. d, els triumfen för Danmark, att göra gin stolta nu edböjda medtäflare skattskyldig under sig, s om omrarne när de. tyungo sina -stoltaste fiende. att rypa under ett ok. Så uppkom Sverges sk ARA VLJ a tea I TA RSK TI Pa