offer för denna artighet, hvarefter han tog sin olycklige väms ännu olyckligare älskarinna vid handen och lemnade med henne för alltid detta hus. Sent på aftonen, och sedan han skaffat den arma qvinnan ett fridfullare hem, återreste han till Berga, lycklig och nöjd med denna Stockholmsresa. Någon af de första dagarne af September månad samma år, eller ungefär 3 månader efter mötet i Carl XIII:s torg, lemnade vår byggmästare Berga, tagande åter vägen till hufvudstaden. Med honom åkte klockaren Malm, men hvilken icke följde längre än till Stocksunds färja, dit han för ett sjukdomsfall blifvit kallad. När klockaren tog afsked af byggmästaren, sade han till denne: Nå, lycka till nu, min kära bror! måtte je nästa gång vi råkas, få återse dig fullt elåten och lycklig! Gud vare hos dig och glöm inte de nya strängarne till mitt gamla klaver. Konrad fortsatte allena vägen till Stockholm. Anländ dit, gjorde han stor toilett, begaf sig derefter ånyo ut och stannade först vid Hasselbacken å Kongl. Djurgården. I stället för herr Davidssons nuvarande vackra anläggning, funnos då blott några enklare byggnader, hvilka sommartiden hyrdes ut till sommarnöje. Septemberdagen var ovanligt klar och varm. Djurgårdens stolta ekar kunde ännu bjuda på en ljuf och behöflig skugga. Men vår byggmästare tycktes denna gång icke egna någon synnerlig uppmärksamhet åt denna park, den herrligaste kanske som någon hufvudstad eger. Fråntog Carl Johan oss den gamla Kungsträdgården, så gaf han oss dock i Djurgården den rikaste ersättning. Det var uti en af de till sommarnöje utbyrda byggnaderna som vår byggmästare trädde in och mötande i tamburen en betjent,