Aftonbladet – 4 februari 1856, sida 2

ning hon genom äktenskapet inbillat sig kunna vinna. Gästgifvarens vän talade nu, liksom några gånger förut, många hugsvalande ord, men hon hade endast tårar till svar. Allt är ännu icke förloradtså länge man kan svara med tårar, ty då står man ännu vid tröskeln till ett möjligen bättre öde. Men har ögat sinat ut och blöder hjertat icke längre, då har man blott tre trösklar att välja på: fängelsets, dårhusets eller grafvens. Tunga steg hördes i trappan. Hustrun spratt upp. Det låg redan något af vansinnet i dessa förr så ljufva ögon. Lugna er, min fru! sade byggmästaren; jag går icke härifrån förrän ert elände är slutadt. Nu visade sig i kammaren en lång groflemmad medelålders karl, med ett långt ifrån fult ansigte, men hårdt och kallt, ehuru det var temligen stekt af solen. För öfrigt var han snyggt klädd och förde sin kropp med denna raska ledighet som är en egendomlighet hos sjömannen. Hå bevars!, sade sjökaptenen; varskor jag icke der en ny salongspassagerare. Men som sjelf styr den skuta han befraktaty, svarade byggmästaren utan att resa sig upp, ty han kände en oöfvervinnerlig motvilja för den der sjökaptenen Ni var mig en lustig ture ni, min gunstige herr patron! yttrade denne. Fägnar mig att ni tycker så... jag har kommit hit för er hustrus skull och äfven för er egen, herr kapten. Men hvad vill ni min hustru? och hvad tusan vill ni mig? och hvem är ni sjelf, efter min hustru, det våpet, inte vill presentera er. Jag är en vän till en af er hustrus barndomsvänner. Barndomsvänner, ha, ha! jag ser nog under hvad flagg ni seglar... barndomsvänner hela däcket fullt... legio, ithy vi äro månge, eller, såsom det står i komedien: Mor min jag väl noga känner, Men far min är mig obekant. Men att han var en af hennes vänner, Jag ger mig fan på det är sannt. Min bäste kapten ! recenserade byggmästa