Aftonbladet – 4 februari 1856, sida 2

våning af tre rum. Men af möbler återstod icke mera än det allra oumbärligaste. Värdinnan satt vid ett bord, skälfvande som en sjuk dufva, och betäckande en del af ansigtet med sin högra hand, hvars armboge hvilade mot bordet. Det var icke mera än sex år sedan vi första gången sågo henne på vägen mellan Gribbylund och Ensta. Då var hon den nya morgonrodnaden, den nya Aurora, såsom vi vid samma tillfälle skildrade henne. Men långt före innan den nya Aurora hann vesterns port, var hennes stolta char slagen i stycken och det lågande spannet hade sörjande skenat sin kos. Man hushållar ofta rätt illa med sin ungdoms rika kapital och stannar slutligen på en förfärlig restlängd. Sedan denna förr så intagande qvinna i den ena roflystna och kalla handen efter den andra qvarlemnat sin ungdoms varmaste och skönaste gracer, ville hon blifru. Hon trodde hon att samhället då skulle blifva något mildare emot henne. Nog borde de kunna försona sambället, dessa arma martyrer! När de knäfalla invid kullerstolen, böja de sig som öfver en slagtbänk vid sidan af en bödel, som kyrkan och staten gifvit en mans rättighet. När de sedan yppa för samhället sitt lidande och klaga, hvad svarar i allmänhet samhället då? Jo: Det är hårdt, men för allt. det der har ni ändå att tacka er sjelf. Verlden lägger oftast i sitt trösteord en förebråelse dubbelt så bitter som det lidande är, för hvilket man tigger om tröst. Af alla de många, som förut så mycket firat. den sköna Aurora under hennes korta fjärilsskimrande lif, fanns det nu i Stockholm ingen annan som allvarligt beklagade henne, än den fattige lappskräddaren och hans hustru. Aurora Dillnau hade sålunda tillfälle att med egen erfarenhet besanna de ord, damen med gröna floret på samma Ensta en gång sade, nemligen: Det är lättare att höja sig i Guds ögon än i verldens. Pettersson upptäckte på den delen af den stackars hustruns ansigte, som hon förgifves sökte skyla med handen, några färska blodviten, bedröfliga vittnesbörd om den förso