Aftonbladet – 1 februari 1856, sida 3

ofanteliga Depesch af d. 10, som åtföljer detta, ännu skrifven i Högquarteret, torde innehålla några interessanta detaljer. Jag tillstår emedlertid, att den kan vara något farlig; men det var Svärligen att un lvika, ty den borde nödvändigt innehålla histörien af den otroligt märkvärdiga omvändelsen, som härstädes ägt rum, och som utomdess snart blir bekant i hela verlden. Jag menar Ryske Kejsarenms knäböjelser för den Onde. Med huru otroligt många uselheter, nedrigt smicker, galenskaper utan namn denna hastiga omvändelse varit beledsagad, kan E. E. aldrig föreställa sig, och jag försäkrar, att min depesch ofta kastat en slöja öfver hvad här väckt allmänt åtlöje och förargelse. Icke destomindre fruktar jag oändeligen det intryck dessa efterrättelser kunna göra på Konungen och par ricochet på — Finska gränsen. Det säkraste Kejsaren vinner genom sin försoning med Bonaparte blir väl — ett blått band, som han ifrån Sverige får tillbakas. D. 22 Aug. 1807. — — — Men Sveriges sjelfständighet och framtida välfärd hotas törhända snart nog ifrån en annan sida, och en hedrande förtvillan torde då blifva vår enda tillflykt. Jag har ingen aktning för Kejsar Alexanders karakter eller snille, men kunna eller böra vi förakta Rysslands ofanteliga öfvermakt och blott lita på — den goda sakens segrande framgång? — — — Törhända hafva få så obetydande Embetsmän vågat en så jemn och aldrig förnekad frimodighet; och om jag varit nog lycklig att vinna min Suveräns förtroende, så har det åtminstone ej skett genom ett egennyttigt smicker. E. E. vet, huru öppenhjertigt jag esomoftast sagt min mening, ehuru jag än mindre än andra varit i stånd att göra den gällande. Sakerna tyckas nu hafva tagit en vändning, som ej lemnar något hopp om en lycklig utgång. Memel d. 16 Oktob. 1807. — — — Detta hopp (att få fred) har numera äfven försvunnit, sedan våra trogne Bundsförvandter börjat göra kriget i Norden mera inveckladt och snart nog torde förlägga skådeplatsen deraf på Svensk botten. Genast efter freden i Tilsit sökte jag göra Konungen uppmärksam på möjligheten af ett utbrott i Finland. Utan omsvep förklarade jag mig deröfver i bref till Baron Toll, och mina snart erhållne underrättelser bekräfta Gudnås en stor del af hvad jag trott förutse. k v Memel d. 3 Novemb. 1807. — — — Att sluta af hvad Friherre Stedingk skrifvit mig enskilt, torde sjelfva uselheten af vår mäktiga granne befria oss ifrån ett krig, men också kunna vi ingalunda lita på hans vänskap. Jag litar mycket mera på Bonaparte — så farligt det också låter — det vill säga, på hans riktiga beräknande af sakernas ställning. — — Vårt ömsesidiga hat är egentligen mera -filesofiskt och moraliskt än politiskt. pMemel d. 24 Novemb. 1807. — — — E. E. torde påminna sig, att jag genast efter Tilsitska freden sökte göra uppmärksam på ett törhända snart nog förestående krig med Ryssland. Många ansågo då ännu denna farhåga såsom öfverdrifven och isynnerhet vanhedrande för Kejsarens ädla karakter. Men den som varit åsyna vittne till allt hvad som föregått i Tilsit och Piktupönen, kunde ej synnerligen lita på denna furstes påliteliga tänkesätt, och jag har nu i 4 månaders tid aldrig lemnat något tillfälle onyttjadt för att under alla möjeliga synpunkter framställa hvad vi innan kort hade att förvänta ifrån Ryssland. Denne välmenande Herre, som i sanning blott äger en Sjelfherrskares titel och värdighet, menar ne också oändeligen vält med den i Finland på Bonapartes: befallning sammandragna armåe, ty den skall blott inleda den allmänna och eviga freden. Königsberg d. I Mars 15808..— — Hade jag orätt, då jag redan i Junii månad förl. år gjorde Konungen och alla mina vänner uppmärksam på ett snart förestående krig i Finland? . Det var emedlertid ingen konst att i detta afseende vara spåman, när man under fredsunderbandlingarne i Tilsit ägt tillfälle att personligen lära känna Kejsaren. Jag förlåter honom emedlertid kriget, då hän, darrande för Franska Ambassadören, ej mera äger någon fri vilja; men det som i evighet kommer att vanhedra dess personliga tänkesätt, är den Tedrigt falskhet, hvarmed han. uti ett samtal med Baron Stedingk, i.samma ögonblick då hans troppar inryckte i Finland, försäkrade, att faran för oss ej vöre på denna sidan, utan i Skåne; tog Gud till vittne, att han ej begärde en by af Konungen, hvilkens trognaste vän och uppriktigaste beundrare han vore, m. m. Huru svag Konungen af Preussen i politiskt afseende ofta visat sig, har han likvisst-aldrig begått ett så nedrigt vänskapsförräderi. — Att Kejsaren börjat kriget, ej såsom en hederlig och ärlig fiende, utan som en Fransysk underbefälhafvare, med utspridande af tryckta förklaringar, att detta besittningstagande skedde efter en vänlig öfverenskommelse med Konungen, att Landsförrädaren Sprengtporten med några andra i Sverige bannlysta ra—e afrest till Finland, för att med tillhjelp af 50.000 Dukater och 150,000 Rubel i Silfver förskaffa Kejsaren några redligt: sinnade. vänner; att vår Ambassädör ej fått krigsförklaringen förr än eiter flendtligheternas början och att man sedermera förvägrat a des bäst a a kd ft lt oe Sn hint LÄ SÅ BR rn kan sn ee RR a aga 0 ag RE ARE — RA AA TR eg SE honom -resepass ej blott för en kurir tilll Sverige, utan för sig och sin familj; att man met folkrätt och sedvanor qvarhållit honom för att bedraga Finnärne, hvilka man inbillar, det Ambassadörens vistande i Petersburg vore ett bevis af fortfarande fred öch vänskap hofven emellan — allt detta fullkomnar blott målningen af Kejsarens högsinta tänkesätt och borde förskaffa honom en högre grad af lal Legion dhonneur. — E. E. täcktes förlåta en förbittring, som jag bogge dela med alla, hvilka ännu äga Svensktoblod och hjerta. Friherre Stedingk har vid detta tillfälle nästan blifvit rörd af slag oeh var öfver 24 timmar i lifsfara. OS Slutet på oroligheterna i Kansas. FE RR Le IC AR RR