Aftonbladet – 1 februari 1856, sida 2

MM ASPIRE NM a To SATIR ASER MES: te SOIL RER allmänna rörelsen. Derefter meddelades åt församlingen ett af Reventlow-Iersbeck inlemnadt andragande, så lydande: Den holsteinska ständerförsamlingen beslutar att till H. M. rikta en allerunderdånigste bön om att allerhögstdensamme allernådigst måtte åstadkomma de förändringar i hertigdömet Holsteins författningsmessiga ställning, hvilka äro af nöden, på det att detta hertigdöme må försäkras om den, för bevarande af dess Heligaste intressen nödvändiga representationen inför tronen. En i Dagbladet förekommande korrespondens från Itzehoe gifver följande teckning utaf några af den holsteinska ständerförsamlingens mest framstående personligheter: Såsom en af de mest betydande personer i. den holsteinska ständersalen vill jag först nämna baron Blome till Heiligenistädten, ridderskapets förste prelat och klosterprest för Itzehoe adliga kloster, Han har tidigare (före kriget) varit danskt sändebud i London oeh är en i många hänseenden högt begåfvad man samt åtnjuter allmänt erkännande och aktning för duglighet och frimodighet. Bland ridderskapets medlemmar måste han ovilkorligt ställas 1 spetsen, såsom förkämpen för dess privilegier. Till. sina tänkesätt är han absolutist, hvilket han beviste i den sista holsteinska ständerförsamlingen, der han äfven uttalade sig i en temligen separatistisk riktning, fordrande Holsteins afsöndring från konungariket, en särskild holsteinsk militärakademi, förläggandet af de holsteinska trupperna tillbaka till hertigdömet o. s. v. När upproret bröt ut bivistade han ständerförsamlingens möte i Rendsborg, och höll der ettloftal öfver kejsar Nikolaus, hvilket dock fann någon genklang endast hos de ridderskapliga medlemmarne; sednare lemnade han Holstein och uppehöll sig under krigsåren i Tyskland, oaktadt han var svåger till exståthållaren Reventlow-Preetz. År 1851 var han förste medlem af den utaf konungen tillsatta styrelsekommissionen i Holstein; han är mycket inflytelserik, förmögen och en af ständersalens mest begäfvade parlamentariske talare. Advokaten Bargum har det gått såsom det går de flesta renegater, att de till slut icke finna förtroende hos något parti. Bargum, som är född en nordslesvigare, fungerade 1848 som slesvig-holsteinsk regeringskommissarie hos general Wrangel under dennes tåg till norra Jutland, och senare var han, såsom bekant, president i ständerförsamlingen i Kiel. Han har emellertid senare insett denna tids dårskaper, har icke heller skytt för att uttala sina förändrade åsigter om Holsteins : förhållande till konungariket och har till tack derför fått uppbära de goda Kieler-boernas förbittring. Af väl underrättade anses han nu vara så lojal, att de danskt och lojalt sinnade valmännen i Holstein uppställt honom såsom n:o 2 på sina röstsedlar till riksrådet. Huru begåfvad och duglig man han än är, så är det dock ett faktum, att hans lojala ord hålla på att göra regeringen mera skada än gagn; ty ett försvar från Bargums sida uppväcker nu genast den ridderskapliga slesvigholsteinska sidans misstänksamhet. Det är en sann förnöjelse att se och höra Bargum tala, och ehuru han nu som oftast Prediker för döfva öron, så kunna icke ens hans motståndare alltid värja sin likgiltighet mot hans vältalighet. Öfverpresidenten i Altona, baron . ScheelPlessen är en duglig president, en kunskapsrik och bildad man, men en aristokrat ända in till tandrötterna. Han vill väl ett sla; helstat, men med fullkomligt förbehåll af rid-derskapets privilegier, och deruti, likasom i önskningen att hålla Holstein endast i en lös förbindelse med Danmark, är hela den holsteinska aristokratien enig med honom. ScheelPlessen är en af Scheels (den holsteinska ministerns) farligaste motståndare; förmodligen är han något rädd för att Scheel en gång skall återvända från Köpenhamn såsom vicekonung öfver det sydöstra-Holstein.s Man ser af denna skildring de ännu ohelade söndringar, som fortfarande bestå mellan hertigdömet och Danmark och det farliga aristokratiska parti, som derifrån, med das grosse Vaterland till ryggstöd, söker att förIamande inverka på helstatens folkliga och frisinnade utveckling öfver hufvud. FRANKRIKE. Vid den på telegrafväg redan emförmälda utdelning at Bathorden, som lord: Cowley å drottning Victorias vägnar verkställt i Paris till officerare af franska orientarmån, tilldelades nämnde ordens storkors åt generalerna Bosquet och Regnault de S:t Jean dTAngely; kommendörskorset åt generalerna Martimprey, Nigel, Dulac, Delesme, Mellinet och åt grefve Amirel vid marinen. Sexton generaler och stabsofficerare erhöllo riddarekorset. Patrie berättar, att vice-amiral Trehouard den 24 Jan. skulle lemna Paris för att begifva sig till Toulon, der Medelhafseskaderns hufvudstyrka befinner sig. Skruflinieskeppet Bretagnes, på hvilket amiralen skall hissa sin flagga, har fått befallning, attoförtöfvadt begifva sig från Brest till Toulon. Ryktesvis berättas, att om fred kommer till stånd, skall armån minskas med 200,000 man; hvaremot gendarmerimanskapet skall betydligt förstärkas, för att skydda provinserna mot inre oroligheter. Till Marseille återväntas ytterligare några afdelningar af de trupper, som längst tjenstgjort i Örienten. Enär orientarmens artilleri räknar en betydligare styrka än behofvet för närvarande kräfver, skall Pelissier äfven ha beslutat till Frankrike återsända 15 af de vid Sebestopols belägring längst använda batterierna, så att man i Marseille äfven motser ankomsten af omkring 2000 artillerister. En korrespondent berättar, att under det i Paris hållna krigsrådet, skall man ha öfverenskommit derom, att kejsaren skall såsom generalissimus öfvertaga högsta ledningen öfver de allierades samtliga armåer. ss Aa ss Ar? ml .