Aftonbladet – 31 januari 1856, sida 4

tacksamt minnesord på Borgmåstarinnan Otterströms, född Gyllenereutx!, Graf. Vid Dödens första glänt på Grafvens port, Var du der inom tyst försvunnen redan, Oeh Anden flygtad till den ljusa ort Der han var bemmastadd för länge sedan. Så hvila nu — Du kämpat länge nog, I lifvets strid, fast ingen kunde ana, Hvad smärtan brände — rdåså lugnt du: log ; Alt bära korset tyst. — var städs din vana. Gaf medgången en skärf — förstod du väl Att tacksamt skatta dessa sällsyntheter; Gaf glädjen dig en blick — din Barnasjäl I skämtets lek snart glömde små förtreter. Med ringa lott, var du den arma huld, Din lefnad vär en bok — der klart man lärde, Att :möenskokärlek — intet rang och guld , Ar menskans anor oeh dess sanna värde. Och samma vän du var i går — isdab, Som aldrig sågs en ringa vän förneka, Din bildning var ej af det höga slag, Som lärt dig att med menskovärdet leka. Du ökte gerna dima vänners tal, Men fyllde ej med fåfängans vakanser, En flärdfri själ var måttstock för ditt val, Men jej den lumpna högfärds konvenanser. Och nästans brister, svagheter och fel Ansåg du ej för rätt att inspektera , Du visste nog att alla fått sin del, Den ena färre och den andra flera. Likväl du äfven kunde då och då Ditt kristeliga tålamöd förlora, Vid anblicken af -de-der verkligt små Som tro sig säkert. vara verkligt stora. Men glömma och förlåta var dig lätt , Dig hände aldrig, hvad så många händer , Att teckna opp en liden oförrätt Som minnesskrift uti ditt lifs kalender. Der stod så tydligt på hvartenda blad, Alt ej du mente ens en ovän illa, Frid :stod somslutord på: dess sista rad, Till frid du somnade så lugnt och stilla. Att verlden dig rättvisa intet gaf, Det märkte du ock mången gång med smärta; Men tag den höu, som blomma på, din Graf, Utaf en vän, som kände väl ditt hjerta.