Aftonbladet – 29 januari 1856, sida 2

När tvenne lågor en gång sammansmält, kunna de icke gerna skiljas utan stor ömsesidig förlust och saknad. Må den ena brinna på ett talgljus och den andra på ett spermaceti, förenade bilda de dock en stor och vaeker låga; men skilj dem sedan, och de skola hvar för sig se små och bedröfvade ut. Så ofta Marie Louise hade några väninnor hos sig, bar det af med hela sällskapet till nybyggnaden, ty det var så roligt att springa på stockarne, under det att den alltför hygglige byggmästaren introducerade dem i arkitekturens principer. Han lärde fröknarne att grunden måste läggas först innan väggarne få resas och förklarade för dem hvad takstolar ville säga, stolar icke för fröknar och mamseller att sitta på, utan på sin höjd för plåtslagaren och sotaren. Men det är roligt att få lära en hop saker, bara man slipper sjelf lägga händerna vid dem. För öfrigt är det mycket att reektera öfver vid åsynen af en nybyggnad. Ärdeten byggnad ämnad till menniskohem, så kan reflexionen få mycket att göra. Dessa grofva stockar och bräder, som fogas på eller bredvid hvarandra, skola blifva vittnen till mycket som solen och månen icke alltid få se. De skola betrakta den glada brudskaran, den rodnande bruden och den stolte brudgummen. De skola lyssna till vaggans gång, i hvilken den lilla skrikhalsen ligger, men hvars skrik ljuder i en mors öron som den herrligaste musik. De skola se huru föräldrar glömma bekymren och de annalkande åren vid åsynen af deras lekande barn, ty det är ju de sjelfva som boppa öfver mattorna, de sjelfva som bryta sönder sina leksaker, de sjelfva som lägga smörgåsen raed smörsidan på förmaksstolarne.