Aftonbladet – 29 januari 1856, sida 1

Det der som ni ser, fortfor hom pekande. Den der gamla murkna eken, menar ni kanske? s Ja, just i det trädet är det som. .. Aha, vi äro vid målet, märker jag... Jaså, du har blifvit en girigbuk på gamla dagar, tillade Konrad, läggande handen på skogens gamle konung. Men roffogeln!s mumlade gumman. Är kommissariens hamn efter döden, tror ni, inföll Konrad; hade det så varit, min själ han då tagit till flykten för oss, ja icke ens för ett helt regemente. Det var således mot denna ek han reste stegen ? Ja Godt! Jag vill försöka gå samma väg utan stege . Derefter kastade ungresen af sig rocken och började klättra uppför ekstammen med en ckorres vighet. Mamsell Sara såg dervid lika förvånad ut som fröken Marie Louise på Berga. När Konrad kommit så högt att han med händerna kunde nå de närmaste grenarne, fattade han tag uti den tockaste af dem och svingade sig upp på densamma. Så långt äro vi komna!s ropade han; nu återstår att visitera alla fickorna på denne gamle lufver. Ser ni något ? frågade gumman, ansträngande sina gamla ögon för att kunna se uppåt. Jag ser något hvitt,, svarade Konrad; en näsduk tror jag... hvad behagas? en riktig petitmaitre den gamla eken... nej, för tusan, det är ett helt lakan, om jag ej ser galet. Jag känner igen vår gamla bordsduk som jag länge saknat, yttrade gumman, när hon ick syn på det stora hvita skynke som byggmästaren höll i handen. Den var instoppad i ett stort hål, som troligtvis går rakt ner i den murkna stammenn,