Aftonbladet – 29 januari 1856, sida 1

Jag skall icke heller svika ert förtroende, lita på det... Ah, nu äro vi framme. De körde in på den lilla vägen och funno vid dess slut framför sig en ofantlig askhög, uar hvilken grundmurens stenar här och der uppsköto. etterssom bamd hästen vid ett träd nära vägen. Om jag varit det allraminsta förtänksamn, sade han, så hade jag på Ensta försett mig med nödiga redskaper, ty det är Gudnås icke alla som kunna bryta guldgrufvor med blotta händerna ... men jag undrar om inte stegen finnes qvar. sÅck nej, den brann upp med allt det öfrigas, upplyste gumman. Nåväl, man får hjelpa sig så godt man kan. :gTåtom oss nu begifva oss af på vår upptäcktsresa, goda mamsell... Vi ha icke att kämpa mot väder, vind och myteri, såsom den stackars Columbus hade., Derefter styrde de inåt skogen. De af träden, som stodo askhögen närmast , voro svedda af elden, och öfverallt stötte man på de jordhögar, som kommissarien uppkastat under sina fruktlösa försök att återfinna sitt förrädiska guld. De hade tillryggalagt ungefär fem minuters väg, då gumman plötsligen stannade, ryckande sin följeslagare i armen. O min Gud, se sel! ropade hon skälfvando och med förfärad uppsyn. Hvad är det att se ? Den der stora roffogeln som nyss flög upp! En slaghök, upplyste Pettersson , rätt ståtliga vingslag minsann... Hade jag haft min bössa, så skulle snart dessa präktiga vingar hafva prydt min mössa. -Men att han just skulle flyga opp ur det der trädet ! yttrade gumman. Jag såg inte ur hvilket trä: han flög.