Aftonbladet – 29 januari 1856, sida 1

när följande natt samma uppträde förnyades och jag derjemte erinrade mig att dylikt förut inträffat i vår slägt, så förstod jag hur det förhöll sig. Men att ni ieke yppade alltsammans för honom, när ni såg hans grufliga lidande em dagarnels Det var min fasta föresats att slutligen uppdaga allt och visa honom det gömställe :som förvarade hans skatter, och hade han lefvat två dagar till, så skulle han ha vetat allt... men jag tyckte att han förtjenade något straff icke blott för den nedriga missI tanke han en gång hyste om mig, utan äfvcn för den hårdhet och grymhet, hvarmed han I behandlat alla som med honom stått i ringaste beröring.v Nå ja, nog var han sin lön värd, det måste jag medgifva... er värde husbonde var verkligen så beskaffad, att han kunnat spela do-mino med sin egen faders ben.s Emellertid har hans ömkliga slut gripit mig djupt, förklarade gumman, torkande sina ögon, och ångern öfver att ej ha gjort hvad jag bordt göra plågar mig svåra, ty det tillkommer Gud att straffa, men icke den arma dödliga menniskan. Nå är ni nu säker på, min goda mamsell, att hitta till det der märkvärdiga trädet ? Ja, min herre. Och det är er mening att föra mig dit? Ack ja... Jag måste ju vända mig till någon för att få hjelp, ty icke förmår jag ensam stiga upp i det höga trädet och leta rätt på den olycksaliga skatten. Det förstår jag nog.s Och icke kan man gerna i en sådan sak vända sig till hvilken som telst... men för er, unga herre, har jag ett gränslöst förtreende.