namnet återkommit till väldet. Under de sednast förflutna 30 åren hafva perserna redan tvenne gånger sökt företaga Herats eröfring af det Säl att Afghanistan fordom hört under Schack Nagir, ett skäl, hvilket som man ser kan utsträcka sig ända till Delhi. Under året 1834 slöt den landsflyktige Schack Schudscha ett förbund med Rundschit Singh, höfding för sikherna och knappast anno-lunda ansedd i Indien än söm en röfvarhöfding, i hvilket öfverenskoms att den sednare skulle återförhjelpa den förre till sitt välde emot att sedan till lön derför erhålla en betydlig landafträdelse. Detta fördrag var dock lättare afslutadt än i verket satt, och förblef i 14 års tid endast en död bokstaf. Men då lord Palmerston 1838, utan de ostindiska direktörernas vetskap och utan någon förklarlig grund, företog kriget eller rättare sagdt åtgärderna, — ty krig blef det icke kalladt — emot Dost Mohamed, engelsmännens ganska trogne vän, åtgärder, hvilka kostade 15,000 man, 20 mill. p. sterl. samt nära på förtroendet hos hela Central-Asiens befolkning, då blef äfven det omnämda fördraget förnyadt och utvidgadt genom att England biträdde detsamma. Man ser häraf huru många förhållanden och förbindelser rom bestå mellan Afghanistan och Indien, och hvilka man ej kan läsa sig till endast genom att se på kartan. Såsom en naturlig följd af de sednaste tilldragelserna i Herat, har det inträffat, att Dost Mohamed försonat sig med sina bröder, med hvilka han legat i stridig heter, och ämnar, förenad med dem, tåga ut mot vester. Det berättas att de uvppställa en makt åf 70,000 man och 80 kanoner, men att de till en början endast ämna inskränka sig till att noga gifva akt på sin nya granne. Så intresseväckande dessa tilldragelser i och för sig äro, så vore det väl dock mindre önskligt för närvarande om de komme att alltför mycket taga engelsmännens uppmärksamhet isansprök, och sålunda till sig draga de omsorger och ansträngningar, som alltför väl ännu och med all energi behöfva användas i Europa för att få den stora frågan lyckligt och ändamålsenligt afgjord derstädes. Om besittningen af Ostindien blir skyddad, men Europa fortfarande Hotadt, så är dock föga dermed för oss vunnet. Kolonierna, äfven de ihdiska, skola en gång slita sig lösa från det engelska moderlandet. Dettas ställning inom och till Europas öfriga i frihetens riktning sig utvecklande stater är dock det, som i hufvudsaken är afgörande för vår veridsdel, till hvilken vi äfven, så väl på grund af dess läge, som dess förra kulturinflytanden, med allt skäl kunna räkna Mindre Asien.