Aftonbladet – 28 januari 1856, sida 2

Men då tycker jag ... O! det är bedröfligt att hafva lefvat så länge som jag och ändå icke hafva någon till hvilken man helt och hållet kan förtro sig, suckade gumman. Ni var för mycket afskiljd från verlden, för att kunna knyta någon förtroligare förbindelse med andra; men tro icke derföre, min bästa mamsell, att vår jord är så arm på deltagande som ni kanske föreställer er. Jag hade orätt,, medgaf gumman, ty jag har åtminstone träffat en som, utan all min förskyllan eller värdighet, visat mig välvilja och deltagande... Alderdomen, glömd af alla, glömmer likväl ingen. Och denne ende ? — cÄr ni, herr Pettersson, ingen annan än ni Bah! lappri! hvilket olycksaligt lif måtte ni ej haft, arma qvinna, då ni anser mig för den ende? vÄnda sedan den olyckliga branden har jag tänkt på er, och när jag i dag såg er rida in på Ensta gård, sade jag till mig sjelf: Herren hafver sändt honom i min vägl, Nå, men säg mig då hvad jag kan göra för er, stackars gumma! yttrade Konrad, fattande vänligt mamsell Saras hand. Skulle ni kunna egna mig en eller två timmar? hviskade hon, oroligt skådande sig omkring. När ? Nu, nu genast. Jag har i dag arbetsfolk som väntar på mig för att... Men hvarje ögonblicks dröjsmål kan medföra den största fara. Fara, säger ni? om så är, står jag på ögonvlicket till er tjenst. Hvem skulle jag väl kunna lita på, om inte på honom ! sade gumman, fi det hon med sammanknäppta händer blickade mot himlen.