Aftonbladet – 28 januari 1856, sida 2

Konrad betraktade mycket förvånad sin vän. På långliga tider hade han icke hört Alm ens i aflägsaaste mån tala om henne:. Du vet då hvar hon uppehåller sig? frågade byggmästaren. aJa.r Du har kanske sett och talat med henne? fortfor Konrad, fixerande sin vän. Nej, svarade denne med ett uttryck både i ord och blick, som icke tillät något tvifvel. Men huru vet du då att hon kundebehöfva din hjelp ? fullföljde barndomsvännen. Ännu är den tiden icke inne... men den kan komma, Konrad, och den skall komma ... Hon står på ett isstycke, ännu skimrande mot solen och grannt, men snart kan isstycket slitas från land och då... Och då skall jag, å dina vägnar, räcka henne en hjelpsam hand, yttrade Konrad, torkande en tår ur sitt öga. Ja, men aldrig med miasta ord låta henne förstå hvafifrån denna hjelpen kommer , .. ty om hon finge veta det, hvad mer? ... det skulle blott fördubbla hennes smärta. Du goda hederliga själ! ropade Konrad, slutande sin väns begge händer i sina; du är som den döende fogeln, hvars sista toner ännu ljuda kärlek I När Konrad, efter att länge hafva uppehållit sig hos den sjuke gästgifvaren, kommit ut på gärden för att stiga till häst; föllo hans ögon på en torftigt klädd gumma, hvilken betraktade honom med blickar uttryckande både glädje och oro. Det var procentarens och sjelfspillingens I gamla hushållerska, I Ah, mamsell Sara ! ropade han, närmande sig henne; mycket har händt sedan vi sist träffades ... jag borde kanske beklaga sorgen, men. .. I Aek goda herr byggmästare!n inföll gura