Aftonbladet – 28 januari 1856, sida 1

ha sitt särskildta mottagningsrum för främmande moppar. Arkitekten utlofvade ritning både på koja och bur, och alla voro de glada. Under tiden hade fröken Marie Louise öppnat fortepianot; utan att länge låta be sig, utförde hon det ena solostycket vackrare och briljantare än det andra, men allt i den gamla ädla stilen, ty hon hade tagit sina flesta lektioner för Carlsson, orgelnisten i Johannis församling. Men Carlsson, då redan gammal, ehuru först nyligen med döden afgången, var ingen vanlig orgelnist. Dock, hvem i Stockholm minnes ej den liflige gubben med det snöhvita hufvudet och det eviga barnaleendet på sin mun, liksom lyssnade han oupphörligen till Haydns och Mozarts melodier? Det var en lång lefnad och likväl blott en enda skön ogtörd dröm. Marie Louise sjöng Armidas stora aria, men hon sjöng äfven Nordbloms sånger, hvilka just då kommit ut och redan ljödo kring land och rike. Nordblom har haft sin glänsande tid, liksom Lindblad sin och Wennerberg sin. Många heroer falla redan under de första scenerna af konstens herrliga skådespel, och få äro de som, i likhet med Bellman, skola hålla ut till den sista. . Men det är dock skönt och afundsvärdt att en gång hafva haft sin scen, från hvilken man beherrskat sin publik och öfver densamma spridt så mycken oskyldig fröjd, så mången förädlande njutning. Men, för att nu återkomma till den lilla aftonunderhållningen på — näs, när unga fruntimmer äro tillsammans, så vilja de gerna dansa. Fröken Marie Louise spelade upp en vals af Grahbl som på den tiden var modern. Det fanns blott en enda kavaljer, men denne såg ut för att räcka till åt dem alla. De äldre nåderna läto honom förstå att han gerna kunde få bjuda upp någon af fröknarne och för resten så många han kunde komma ut med.