violinen, men pappa afvisade hans narraktiga begäran, emedan han ännu icke fått ringaste handledning på violin, och pappa trodde att han icke skulle vara i stånd att utföra det minsta. Wolfgang sade: För att spela andra violin behöfs det väl icke att först ha öfvat sig; och då pappa stod fast vid, att han genast skulle gå sin väg och icke vidare störa oss, började Wolfgang bittert gråta och vankade af med sin violin. Jag bad, att man måtte låta honom spela med mig; slutligen sade pappa: spela med hr Schachtner, men så sagta, att man icke hör dig, eljest får du maka dig af. Så skedde. Wolfgang spelade med mig. Snart märkte jag med förvåning, att jag var alldeles öfverflödig; jag lade sagta bort min fiol och gaf akt på hr pappa, öfver hvars kinder vid denna scen rullade tårar af beundran och rörelse; och så spelade han alla de 6 trios. Då vi slutat, blef Wolfgang genom vårt bifall så dristig, att han påstod sig kunna spela äfven första violinen. Vi gjorde på skämt ett försök; och vi hade så nära skrattat oss till döds, då han äfven spelade detta, ehuruväl ständigt med orätta och oregelmessiga applikaturer, men dock så, att han ändock aldrig råkade alldeles i klämman. Till slut om hans fina och ömtåliga gehör! Nästan ända till sitt tionde år hade han en nästan oöfvervinnelig fruktan för trumpeten, då den blåstes ensam, utan annan musik; om man bara visade honom en trumpet, var det liksom om man satt en laddad pistol mot hans hjerta. Pappa ville betaga honom denna barnsliga fruktan, och befallde mig en gång, att trots hans vägran blåsa emot honom; men min Gud! jag ville jag inte hade låtit förleda mig dertill. Lilla Wolfgang hörde knappast den smattrande tonen, förr än han bleknade och sjönk till jorden, och hade jag hållit på längre, hade han säkert fått konvulsioner. Detta är korteligen det hvarmed jag kan stå till tjenst i afseende på de framställda frågornma, förlåt mitt dåliga klotter; jag är led