två tårar, tårar af beundran och glädje ur hans ögon. Ser ni, br Schachtner, sade han, huru allt är satt riktigt och regelmässigt, endast att det icke kan användas, emedan det är så utomordentligt svårt, att ingen menniska vore i stånd att spela det. Den lille Wolfgong invände: Derför är det en konsert, man måste så länge öfva sig, ända till dess man kan träffa det, ser ni, så skall detgå. Han spelade, men kunde nätt upp få ut så mycket, att vi kunde förstå, hvarthän han ville komma. Han hade då den föreställning, att spela konsert och göra underverk måste vara ett och detsamma. Ännu ett. Nådig fru! Ni erinrar er, att jag har en ganska god violin, hvilken salig Wolfgang alltid kallade smörfiolen för dess mjuka och fulla tons skull. En gång, kort efter er återkomst från Wien, spelade han på den och kunde icke nog berömma min violin; efter en eller par dagar kom jag åter för att besöka honom, och träffade honom just då han var sysselsatt med sin egen violin, och han yttrade genast: Hur står det till med er smörfiol? fortsatte derpå sin fantasi, slutligen funderade han en stund och sade till mig: Hr Schachtner, er violin är en half fjerdedels ton lägre stämd än min, om ni har lemnat den så som den var, då jag sist spelte på den. Jag skrattade deråt, men pappa, som kände detta barns utomordentliga tonsinne och minne, bad mig hemta min violin och se, om han hade rätt. Jag gjorde det, och rätt var det. Någon tid förut, dagarne efter det ni återkommit från Wien och medfört en liten violin, som Wolfgang fått till skänks i Wien, kom vår fordne gode violinist, salig hr Wentzl, som var en nybörjare i komposition; han medförde 6 trios, som han i pappas frånvaro hade hopsatt, och bad hr pappa yttra sin mening derom. Vi spelade dessa trios, och pappa spelade basen med viola, hr Wentzl första vioJinen och jag skulle spela den andra. Lilla Wolfgang bad, att ham skulle få spela andra