dre någon uppfostrare, sådan som hans oöförgätlige herr fader). Fjerde frågan, hvilka egenskaper, gruadsatser, vanor samt böjelser till godt och ondt han hade? Svar: Han var mycket eldig, han fästade sig mycket lätt vid hvarje föremål; jag tror, att han i brist på den fördelaktigt goda uppfostran han fick, skulle ha kunnat blifva den gudlösaste bof, så mottaglig var han för hvarje retelse, hvars godhet eller skadlighet han ännu icke förmådde pröfva. Några märkvärdiga underbarheter från hans fjerde eller femte år, hvilkas sanningsenlighet jag kan svärja på: En gång gick jag med hans pappa hem till er, vi träffade den fyraårige lille Wolfgang sysselsatt med pennan. Pappa: hvad gör du? Wolfg.: en konsert för klaver, första delen är snart färdig. Pappa: låt se. Wolfg.: ännu inte färdigt. Pappa: låt se, det måtte vara något hyggligt. Pappa tog det af honom, och visade mig ett klotter af noter, som mestadels voro skrifna öfver utsuddade bläckplumpar (n. b. den lille Wolfgang doppade af oförstånd pennan hvarje gång ända till botten i bläckhornet, derföre måste en plump falla, så snart han kom med pennan på papperet, men han visste genast råd, for med flata handen deröfver och suddade ut den och fortsatte derpå att skrifva); vi skrattade i början öfver denna skenbara gallimatias, men pappa började derpå göra sina betraktelser öfver hufvudsaken, öfver noterna, öfver kompositionen, han stod länge orörlig 1 sina betraktelser öfver bladet; ändtligen föllo ) På ett särskilt blad är anmärkt: Vid tredje frågan. Hvyad man än gaf honom att lära, det omfattade han så helt och hållet, att han satte allt annat, till och med musiken, å sido; t. ex. då han lärde räkna, voro bord, stolar, väggar, ja sjelfva gelfret fullklettrade af med krita skrifaa siffrer.