Aftonbladet – 25 januari 1856, sida 3

Ne ant ai RR EE kh RÄTTEGÅNGSocH POLISSAKER. Såsom i går i korthet omnämndes, förevar åter i går inför rådsturättens 3:dje afdelning det af majoren L. A. Bergnehr mot boktryekaren F. Sjöberg instämda tryekfrihetsmål. Enligt domstolens förra rättegångsdagen fattade beslut afhördes nu de af Sjöberg åberopade vittnen, f. kaptenen Tune och f. fältkamreraren Leezinsky, åt hvilka Sjöberg genom domstolen framställde följande frågor att besvara: 1:o Huruvida vittnena känna att f. underlöjtnanten Wickman från Wisby öfversändt till major Bergnåhr 1000 rdr bko i ändamål att desamma utbetala för anskaffande af en tulltjenst åt Wiekman? Härpå svarade Leczinsky: Ja, det har jag visserligen hört, men ieke annat än att pengarne skulle användas för att lemnas till någon behöfvande ech afgående tulltjenstemans, familj i händelse vederbörande skulle ifråskkttlåfsådfat ör Kapten Tunå åter svarade:-Ham; hade väl hört att Wiekman skickat 1000 rdr bko till Bergnehr, men Tune hade ieke hört att penningarne voro afsedda för att köpa en tulltjenst åt Wickman. 2:o Huruvida vittnena hade sig bekant att f. underlöjtnanten Wiekman genom förespegling af Bergnåhr, att det lyekats köpa en tulltjenst, blifvit förmådd att efter det ham i Wisby sålt sin lösegendom hitflytta med familj? Äfven denna fråga berrarede Leezinsky med ja, men tillade vittnet: jag tor att Wickman äfven på ett annat håll gjort sig försäkrad om att det skulle lyekas honom få köpa en tlbjönst, och att derjemte hitflyttningen blifvit påskynded i anseende till den svåra kommunikationen vintertiden mellan Gottland och Stoekholm. Tunå svarade: jag vet ieke något bestämdt oeh kan icke påminna mig att Wickman fällt ett sådant yttrande till mig. 3:e Huruvida vittnena hört Bergnehr för dem erkänna att han för egen räkning förskingrat och icke vore i tillfälle att återgälda de till honom afsände penningarne? Härpå lemnade Leczinsky och Tun6 nästan lika svar: .Wiekman hade efter sin ankomst hit, åtföljd af båda vittnena, begifvit sig till Bergnehrs bostad för att yrka redogörelse för penniagarne, och hade Bergnehr då svarat att han emplojerat dem, men skulle snart redogöra för desamma, Sjöberg framställde nu till Tunå den frågan, huruvida icke Bergnehr yttrat att han förskingrat pengarne. Haärpå svarade Tune: Sådant yttrade han ieke, men jag tog, enligt min uppfattning, för afgjordt att de blifvit emplojerade, då de ieke genast kunde återlemnas. Sedan ytterligare flera af Sjöberg till Tunå framställda frågor blifvit, såsom Sjöberg yttrade sig, obestämdt besrarade, anhöll Sjöberg att få i protekeollet anteeknadt: att han uppbjudit allt för att få sanningen i dagen, och öfverlemnmado till demstolen ech den blifvande jurym att bedöma hvem sem talat sanning. Vidare anhöll Sjöberg att få till Pune den frågån Tframställd, om ieke peliskommissarien Jäderins inför notarius -publisus gjorda eek till demstolen inlemnade förklaring vere sanningsenlig, nemligen att Wiekman, i sällskap med Pans och Lee zinsky inne å Kahns sehveixeri vid Fredsgatan till po liskommissarien Jäderin lemnat en skriftlig angifvelse mot Bergnebr, oeh uti hvilken en: högre embetsman varit högst komprometterad, men Wiekman på Jäderins anmärkning, att det iekegiek anwi ixblanda wedje persox, omskrifrit angifvolsen; hvilken sedermera af Jäderin blifvit till poliskammaren ingifron. Att den skriftliga anmälan blifvit af Wiekman emskrifven påminde sig vittnet, men ieke att under samtalet med Jäderin mågonfråga skulle hafva förekommit derom att Bergnehr blifvit anmodad köpa en tulltjenst. För pretokollsjustering uppsköts målet till nästa torsdag d. 81 Januari. — Det så kallade Johansstenska khortmålet har blifvit vidare förtsatt vid rådsturättens5:te afdelning, dervid, i fråga om hvad som rör den falska manufakturstämpeln, hufvudsakligen förekommit följande: Ett vittne, som 1841 arbetat tillsammans med Johansson och Lindell vid en kortfabrik 4 Norfköping, i hvilken vittnet förmodade Johansson hafva varit bolagsman, uppgaf sig hafva i en ehiffonier, som vittnet ville minnas begagnades af Johansson oeh Lindell gemensamt, sett en stämpel liggande på et hjerteress, hvarå en afstämpling var gjord, under det flera sådana afstämplade hjerteress.lågo bredvid. Johansson, som förklarade sig ieke i Norrköping hafva egt någon ehiffonier och ej kunna erinra vig, att han begagnat en sådan derstädes, eller ens att någon sådan fanns i det rum han der bebodde, förnekade all -kännedem em denna stämpel oeh förklarade sig ha haft ingenting att skaffa med stämplingen af der tillverkade kert, hvilket bestyr tillkom fabriksegarenr och ej henom, sem ej varit medbolagsman, ehuru det varit påtänkt att han skulle blifva det. Derjemte framkastade Johansson den förmodan att den stämpel vittnet omförmält möjligen kunde ha varit någon namnstämpel, eller kanske ett vanligt sigill. Vittnet förklarade med anledning häraf, att namnstämplarne varit ovala, och ätt den ifrågavarande stämpeln tyekts vara rund samt ieke liknat ett vanligt sigill, utan förmodade vittnet den hafva varit antingeh en falsk manufakturstämpel eller en falsk bevillningsstämpel. Lindell uppgaf för sin del, att han redan 1839 sålt en ehiffonier, som han då egt, och att han 1841 ieke egde någon sådan, men om han det sednare året skulle i Norrköping ha haft en sådan, något som han ieke kunde erinra sig, så hade han möjligen lånat den. Dessutom hade han, som blott en kort tid vistades i Norrköping, haft sina kläder förvarade i en Johansson tillhörig byrålåda. Om den af vittnet uppgifna stämpeln saknade Lindell all kännedom; Ett annat vittne,l som arbetat tillmmmans med