Aftonbladet – 25 januari 1856, sida 1

Förstulet mönstrade fröken landtbyggmi starens toilett och syntes i allmänhet nöjd med densamma. De svarta kläderna voro visserligen icke af finaste slag, men de voro nya, välborstade och slöto sig särdeles väl till den höga välbildade gestalten. Hans hvita väst var kanske längre än modet föreskref, men den hvita halsduksrosetten röjde ornamenternas konstnär. Hon hade varit mycket rädd för hans fötter, ty hon erinrade sig de rysliga halfsulorna hon så tydligen sett när hennes värd på Berga klättrade på tallen. Lyckligtvis upptäckte hon nu ett välgjordt glänsande stöfvelpan, som till och med något knarrade på saongsgolfvet. I stället för de förskräekliga berlocker, hvarmed landets sprättar på den tiden prydde siha ur, de s. k. psilfverrofvorna, varseblef hon en fin hårsnodd, förmodligen modrens hår, och hvilken: utan annan prydnad än en liten guldholk förlorade sig i västfickan. Ledsamt var det onekligen att han, i stället för de nödvändiga fina hvita handskarne, endast hade ett par mörkgula af tjock kastör; men troligtvis hade de hvita, vid försöket att draga dem på, brustit, ty han hade väl stora händer ungresen på Berga. : Men hvad rådde väl hon derför? eller borde det kanske sitta händer af ett barn vid sådana herkuliska armar? Kortligen, den hulda värdinnan hade högst obetydligt att anmärka och deröfver kände hon sig glad. Hon hade mycket skrutit öfver sin nya bekantskap och ville icke gerna få orätt i något. Ändtligen förflyttade sig sällskapet uti matsalen och tog plats omkring det ståtliga middagsbordet. Den svartklädde taffeltäckaren med tvenne andra betjenter i rikt livrå började serveringen. På den tiden måste en taffeltäckare vara fullt ut lika hemmastadd i rangrullan som hikbjudarne, Olycklig den taffeltäckare eller betjent som räckte fatet åt öfverstlöjtnanten