Aftonbladet – 23 januari 1856, sida 2

dest Lunkentuss-steg vägen till gården och var snart, såsom han utlofvat, tillbaka. Hur i himlens eviga namn är det med hentie! ropade den resande, seende den unge mannen återkomma tomhändt. Bara en svimning som snart går öfvern, tröstade Konrad; hon är nu i vår gamla förståndiga hushållerskas vård och blir snart bättre... Men huru är det med er sjelf, min herre ? Jag är som jag vore mörbultad, svarade den resande; måtte fan ta alla backar i Sverge I Dem har han redan förut och det på entreprenad, som det nog synes, förklarade Konrad; men hur kan det vara med kusken? Kusken började komma sig före. Åj, aj, aj! Jag är en förlorad menniska ! jemrade sig denne. Befallde jag dig inte, din usling, att du I skulle hålla åt höger! skrek husbonden. I Då var det för sent, nådig herr grefve! Då I voro vi redan omkull, stönade, kusken. Jag skal! ge dig. för omkull jag ! röt grefven; det är ån som är skulden till olyckan... aj, aj! Jag måtte väl inte ha krossat högra benpipan!... Vänta d., din... det var en olidelig plåga!... Jag skall slå armar och ben af dig, din... aj min rygg! Jag måtte väl inte ha bräckt ryggraden på mig! Slå armar cech ben af mig upprepade kusken, det är redan gjordt det — min hustru, min stackars hustru ... Min vagn, min splitter nya vagn! klagade grefven. — Mina små barn! fortfor kusken; mina fattiga barn och ... Mina nya engelska: vagnshästar ! inföll grefven; men hvad tänkte. du då på, din hund, som inte höll åt höger! Under denna dialog mellan husbonse eeh