Aftonbladet – 23 januari 1856, sida 2

tjenare arbetade vår byggmästare för att befria och få hästarne på benen, hvilket slutligea lyckades honom. Derefter tog han ett tag. I vagnen och satte äfven den på sina fyra jul. Hade grefven och hans kusk icke varit upptegna af ordvexling och kroppslidande, så skulle de hafva förvånat sig öfver den lätthet och hastighet, hvarmed .den unge jätten ensam verkställde detta svåra arbete. Behagar nu herr grefven taga mig under armen, sade hjelparen i nöden, så skall jag leda grefven in till mig, ty det torde nog dröja en god stund innan resan kan fortsättas. Jag tackar er på det förbindligaste, min herre I svarade grefven; men jag kan knappast röra mig ur stället... jag fruktar att jag rutit af det venstra benet. Det är det vi genast skola undersökap, yttrade Konrad; tilåt mig derföre bära in herr grefven. Bära mig!, yttrade denne något generad; inte går det an. Visst går det an, förklarade jätten med den lugnaste min i verlden; var god och fatta mig e!:t tag om halsen... så der ja. Ögonblickligen satt grefven på den unge mannens venstra arm. Men kusken, den stackars kusken! mumlade den sednare med en blick på den stackars jämrande karlen; håll mig säkert om halsen, herr grefve, medan jag något böjer mig ned för att... Ni måtte väl inte tänka bära honom med ! inföll ;grefven; inte går det an. ,Visst går det ap, svarade han och nu satt kusken på den högra armen. Det var en vidunderlig figur som då visade sig på den lilla vägen upp till Berga. Det var en värdig representant af samhällets huf