Aftonbladet – 23 januari 1856, sida 1

samma: stund jag lemnar haren ifrån mig är den naturligtvis icke mera min. Jag får den således till :skänks!. yttrade den gamla-med glädje; jag har aldrig smakat hare i alla mina dar. ,Var då god och tag den, uppmanade Konrad, och smaklig måltid, ty haren är nu som bäst. Gumman närmade sig gärdesgården, emottog:.haren: med xoflysten blick, hvilken något erinrade om hennes husbondes, smålog mot gifvaren och :gick in i huset med sin fångst. Jag vet ungefär hvad procentaren skall göra när han får se den, der haren,, yttrade Alm. Och! hvad skall han göra ? Han skall :gräla på sin hushållerska för det hon inte så lagade att hon fick, en hare till för det jemna parets skull, svarade Petter. Då har jag icke beredt någon glädje med min gåfva... lyckligtvis kan den saken hjelpas. EHur då?) Jo, nästa gång skall jag gifva henne maken, svarade Konrad. Också var det ej för sista gången samme välvillige jägare stannade utanför samma gärdesgård och skänkte något af sitt från skogen tagna byte åt mamsell Sara, som så ofta hon hörde hans jagthundars skall, hvilket hon snart lärt sig skilja från andras, smög sig ur sitt kök, viss om att hon då aldrig skulle gå tomhändt tillbaka. Denna föga märkvärdiga, men för utvecklingen af vår berättelse icke alldeles betydelselösa händelse inträffade kort före vännen Alms olyckliga vurm för teatern. Fem år derefter satt Konrad Pettersson en något regnig afton, i början af Juni månad, i