Aftonbladet – 22 januari 1856, sida 2

ket kunde vara af till och med större intresse än det äfventyr som en af våra resande landsmän i sina från trycket utgifna reseminnen omförmälte, nemligen att han, första gången han vaknade i sin ångbåtshytt och skulle resa sig upp, dervid råkade stöta sin hjessa så härdt mot salongstaket att han såg både sol och stjernor. Ifrågavarande backe har på sednare tid blifvit omlagd, dock icke så fullständigt som den kunnat och bordt blifva. Det är med detta arbete som med så mycket annat inom vårt fädernesland. Vi komma sällan ut med mera än hälften, lemnande återstoden åt efterverlden, änskönt det hela utan mycket större kostnad kunnat göras på samma gång. . Hvarföre nästan alltid så? Är det för att på något sätt göra oss påminte hos efterverlden? Är det för att denna må kunna säga om oss: Det var ena nöt som icke gjorde ifrån sig medan de höllo påt Gården Berga egdes då, eller blott arrenderades — vi minnas ej rätt hvilketdera — af en gammal landtbyggmästare med namn Pettersson, hvilken var enkling och blott hade ett enda barn, sonen Konrad. Den gamle landtbyggmästarens hela ärelystnad var att hans son skulle blifva byggmästare i Stockholm, en måttlig ärelystnad på den tiden. Enda skilnaden mellan husen i Stockholm och på landet var, att när de förra restes af sten, så upptimrades de sednare af trä, ty än s. k. ladustilen var gemensam för dem alla. Det är först i dessa dagar som arkitekturen, kanske den vackraste och säkert den nyttigaste bland de sköna konsterna, börjat lyfta upp sin länge förtrampade hjessa. Nu