Aftonbladet – 22 januari 1856, sida 2

den der stackars bleka gästgifvaren måte väl icke utdela många slag som duga... Om din byggmästare hade lefvat i forntiden, så hade han bestämdt förvärfvat sig ett odödligt namn vid sidan af Angantyr och Starkodder., När en stark kropp omsluter en mild och ädel själ, då är mannen sådan han alltid borde vara,, yttrade flickan; jag tycker icke om denna råa styrka som, lik mytens titaner, vältrar berg på berg för att storma himmel och Gud... Men användes styrkan blott för att vältra undan de stötestenar som ligga i vägen för andras lycka och frid, är den med ett ord en sköld för den svage och förtryckte, då, min far, är mannen stor och herrlig, då är han en gud. Vid Gud, talar du icke så att jag riktigt blir ängslig för dig!) utbrast fadern, något fixerande svärmerskans ansigte, som i verkliga eldbokstäfver återgaf det språk hennes tunga nyss talat. Men sedan fadern en kort stund på detta sätt betraktat sin dotter, brast han ut i ett skratt så våldsamt, att gallerverket, mot hvilket han stödde sig, skakades. Fortfar det länge på det viset, sade han derunder, så får jag en vacker dag smyga in i mitt hjertvapen en vinkelhake eller en hyfvelbänk, ha, ha, ha!... Fru Petterson! tänk om du skulle heta fru Pettersson!... det vore ju ett för rasande vackert namn, ha, ha, hal Åh, så långt kommer det väl inte att gå, svarade dottern, likväl utan att instämma i faderns munterhet; och hvad för öfrigt det der så olyckliga namnet beträffar, så finner jag det visst inte fulare än fru Oxhufvud eller fru Svinhufvud, för att icke tala om fru Hästsko. Hästesko, rättade heraldikern. Nåvål, Hästesko, rättade sig dottern, det!