Aftonbladet – 22 januari 1856, sida 1

För oss blåste herden på hornet, Oss helsade vestligt från tornet De landtliga klockornas klämt.. Denna från vår ungdom så välbekanta visa sjöngs till den då moderna gitarren, en varm och klar sommarafton för något öfver 30 år sedan, af en ung förtjusande flicka från balkongen till —näs vackra herrgårdsbyggnad. Denna sång förefaller kanske något gammaldags nu. Den vär-ny då och borde alltid förblifva så. Uti denna ligger ju hela den landtliga sommarqvällens ljufhet i norden. Vissa familjer hafva under alla tider gjort sig företrädesvis -kända för hjertats godhet: Det goda har-gått från föräldrar till barn oafbrutet-och-ostördt genom generationer. Samma är förhållandet med gestalternas yppighet och anletsdragens regelbundenhet: Det heter familjeskönhet, liksom det förra heter familjedygd. Troligtvis hafva vackra end-stäktat vackra, liksom goda endast goda. Deraf uppkomma de 8. k. racerna, själens så väl som kroppens. Högst sällan finna vi dem förenade. Detta vore kanske för mycket godt på en gång, vore kanske mera än en mans hjerna kunde tåla vid eller hans hjerta kunde förtjena. Den vise skaparen visste nog hvad han gjorde när han gaf daliern blott skönhet, men violen endast doft, när han fäste törnet vid rosen och lade -gift uti Euphorbians skarla kansröda blad: 7 : Vare dock detta sagdt utan att vi derföre vilja fråntaga henne, till hvars toner vi nyss lyssnat, de hjertats egenskaper som, förenade med den yttre skönheten, utgöra den stora skapelsens miästerstycke. När man: betraktade sångerskans hufvud med det mörka håret, den något höga pannan, de stora högblå ögonen, den fina och lindrigt krökta näsan, den svällande lilla