Aftonbladet – 22 januari 1856, sida 1

Jag ville ändå att hom skulle ta sina bästa kläder, sade kommissarien med en viss tillfredsställelse, hvarefter han gick upp i sin våning. Kommissariens hushållerska och anförvandt mötte nära Ensta gård gästgifvaren Alm, som kom i spetsen för en mängd bönder och drängar, alla försedda med hvarjehanda eldsläckningsredskap. Mamsell, som kommer norr ifrån, ropade Alm emot henne, kan säkert upplysa oss hvar elden är lös.n Är elden lös? frågade Sara. Ja visst... har inte mamsell blifvit det varse förut ? Nej, och inte heller har jag mött någon på vägen som sagt mig det... Hvar kan det brinna nånstans ? Det är det man inte vet, svarade gästgifvaren, men från Ensta gård syntes det som: om elden brutit ut i trakten der kommissariens gård ligger. Kommissariens. gård ! upprepade Sara med förskräckelse, men jag kommer ju nyss derifrån. Mamsell ämnade sig till Ensta? sJa, för att hemta en apoteksflaska som kommissarien sade sig hafva der och som skulle vara skickad från Stockholm. Hvarken flaska eller något annat har kommit till Ensta för kommissariens räkning, försäkrade gästgifvaren. O, du min lefvande skapare ! utbrast gumman, gripen af en sorglig aning, om det skulle vara möjligt att... skyndom, skyndoml När kommissariens hushållerska jemte sitt följe framkommo till kommissariens gård, funno de icke mera det röda huset. Men ur askan deraf uppstego här och der några lågor, kring hvilka kommissariens begge hundar sprungo under vildt skall och med