VÄVER AJUTIV fohad Sedan det urgamla Björnö nyligen gått från grefliga slägten Bonde, hvilken innehaft det som stamgods i nära tvenne århundraden, torde det icke vara utan intresse att, ur de källor som för tillfället stått till buds, meddela en historisk, ehuru ofullständig teckning af detta namnkunniga gods. Björnö, beläget i Frötuna socken af Stockholms län, !V, mil från Norrtelje och 8!, mil från hufvudstaden, består af 3!,, mantal frälsesäteri, och de underlydande hemmanen utgöra tillsammans omkring 8 mantal. Godset har ett vackert läge vid en vik af den till Norrtelje inskjutande Saltsjöfjärden, som fått namn af berörde stad, men är, då egarne i sednare tider icke bebott detsamma, icke väl underhållet hvarken till trädgården och planteringarne eller till mangårdsbyggningen, som är mycket gammal. Godsets stora förmåner för öfrigt och dess afkastning höra icke till ämnet; det är saker, som egentligen intressera egaren, Björnö är kändt från slutet af 1200-talet; men då deladt mellan flera egare och således den tiden en by. Wasaätten var, enligt hvad nu befintliga handlingar gifva vid handen, den första af våra äldsta slägter, som innehaft hemman i denna by: Riksrådet Kettil Karlsson (Wase) egde, jemte sin husfru Kerstin Bosdotter (Fclkunge), hemman derstädes nämnde tid och ännu år 1330. Efter honom tillföll hemmanet i arf hans son riksrådet oeh höfvitsmannen på Stockholms slott Nils Kettilsson (Wase), som egentligen är grundläggaren af Björnö som herregods, hvilket han bildat genom byten och köp af de öfriga hemmanen i byn. Sålunda tillbytte han sig, enligt bref, dateradt Björnö den 10 Oktober 1362, 7 örtugland jord derstädes mot lika mycken jord i Mellingeholm i samma socken, och den 5 Oktober 1364 af Sven i Refsja i Estuna socken halffemte örtugland i Björnö jemte andra hemman i Frötuna soeken mot halffjerde öresland i ofvannämde Refsja, samt vidare i Juli 1365 af fru Elin Ingemundsdotter och hennes medarfvingar deras hemman i Björnö. Af dessa och äfren af andra förvärfvade hemmansdelar i byn bildade han detta gods, som sedan förblef i hans slägt i nära 2 århundraden. Utan tvifvel bebyggde han äfven gården på ett sätt, som anstod hans höga slägt, hvilket är så mycket troligare, som denna ättegren af Wasaslägten skref sig till Björnö och således ansåg detta som stamgods. Nils Wases son, riksdrotset Krister Wase, ärfde, efter fadrens död, Björnö och hade, bland sina många förläningar, äfven trakten deromkring. Han efterlemnade vid sin död 1442 tre söner och två döttrar, hvilka ärfde hans många och stora egendomar, och af sönerna fick riksrådet Johan MWase Björnö utom andra gods. Efter hans död 1477 twillföll, vid arfskiftet, Björnö hans dotter Anna, som blef gift med rikshofmästaren Ture Jönsgon (Tre Rosor) och förde hon således godset i Roosiska slägten. Ture Jönsson Roos var på sin tid en mäktig man och egde en mängd gods, som han förvärfvat sig på mångahanda sätt. Bland annat hade han på sin husfrus, Anna Wases, konung Gustaf I:s systers vägnar tagit lika arfslott med sina svågrar efter Annas moder, Brita Sture. Derom uppkom sedau rättegång mellan honom oeh konungen, bvilken afgjordes af rikets råd 1528 på det sätt, att konungen tilldömdes en tredjedel af alla de gods, som blifvit arfvingarne olagligt afhände. Huruvida Björnö då tillföll konungen, eller det först efter Ture Jönssons uppror 1529 blef, likasom hans öfriga stora gods, indraget till kronan, är svårt att afgöra i brist af handlingar, som röra denna sak. Det tyckes dock som Ture Jönssons son, domprosten i Upsala Göran Roos, den tiden varit innehafvare af Björnö, hvilken förmodan ännu mer styrkes af nedanstående berättelse. Ofvannämnde arfstvist var en bland orsakerna till resningen började i Westergötland; men för att sprida upprorslågan äfven uppåt landet, skref han till sina tre söner, riksråderna Johan och Lars Roos samt domprosten i Upsala Göran Roos, hvilka egde stora gods i Upland, att de skulle mot konungen uppvigla allmogen i denna landsort. De begge riksråden förblefvo likväl konungen trogna; men prelaten hörsammade sin faders uppmaning och gjorde allt hvad som stod i hans makt för att sprida upproret i Roslagen. Han samlade på Björnö en hop raska bonddrängar, lade sig med dem i en skog, belägen nära gården, och förskansade sig der med förhuggningar. Konungen erbjöd sig sända lejdebref till Göran, i fall han ville skilja sig från fadern, och hans bröder och fränder skrefvo allvarligen till honom med förmaning att frånträda sin föresats att med vapen sätta sig emot konungen; men allt var förgäfves. Han samlade deremot allt mer folk omkring sig, som han sjelf måste kläda och bespisa. Dessa omkostnader blefvo honom temligen dryga, och när födoämnena innan kort togo slutvid Björnö, for han omkring i bygden, för att hos prester och bönder förskaffa sig matvaror. Dessa ledsnade dock snart vid prestens prejerier och vägrade slutligen att vidare bistå honom. Då begaf han sig åt norra Roslagen till kyrkoherdarne Andreas i Husby-Skede ryd och Lars i Öster-Löfsta, hvilka hyste honom en tid. Slutligen fann han sig dock icke mer säker i Roslagen, utan afreste med sitt folk sjöledes derifrån till Helsingland. Sedan han der en tid framfarit med mord och brand, samlade sig Norralaallmogen under sin kyrkoherde; hr Jens anförande för att gripa honom och hans anhang, och det lyckades äfven att ertappa upprorsstiftaren. Han fördes då till Stockholm, der han hölls i häkte i halftannat år. Göran Roos fick sedan konungens nåd, och genom gåfvobref af 1331 återställdes äfven till honom så väl Björnö, som andra gods, hvilka konungen indragit till kronan för faderns och sonens upproriska stämplingar mot sig och riket. Denne prelat; vanligen benämnd mäster Göran, slutade sitt oroliga lif på Björnö 1543, och vid arfskiftet efter honom tillföll godset hans bror, riksrådet Johan Roos, som deremot afstod Penningeby i Länna socken till sin andra bror riksrådet Lars Roos. Johan Roos son, med Kristina Gyllenstjerna, riksföreståndaren Sten Sture den yngres enka, Gustaf Roos, ärfde Björnö efter fadrens död 1556, blef sedan riksråd och upphöjdes till grefve af Bogesund vid konung Erik XIV:s kröning 1561. Han var först gift med Ingeborg Röd och sedan med Cecilia Stenbock, drottning Katarinas syster, hvilken sedan, efter mannens död, som enka innehade Björnö; men huruvida han var i besittning deraf till sin död, eller om godset ärfdes af sonen, ståthållaren öfver Vestmanland och Dalarne grefve Johan Roos, hvilken, ogift, sjelf sköt ihjel sig 1581, är osäkert. Det känner man dock, att Björnö några år derefter vari slägten Oxenstjernas ego, troligen genom köp från Roosiska arfvingarne. Ståthållaren i Reval friherre Erik Gabrielsson Oxenstjerna egde i slutet af 1500-talet Björnö och skref sig till godset. Efter hans död ärfdes det af sonen, riksrådet Carl Osenstjerna. Han dog 1620. Huruledes hans arfvingar sedermera afhöndt sig Björnö, känner man icke; men redan 1633 egde Erik Bjelke och hans hustru, Katarina Hemming, godset, oeh 1643 innehades det af riksrådet friherre Svante Baner. Han förpantade Björnö 1665 till riksrådet grefve Anders Torstensson; men det lärer återgått till slägten, emedan riksrådet Gustaf Pehrsson Baner sedermera egde och sålde godset 1672 till riksskattmästaren friherre Gustaf Ban6rs enka, Anna Kristina Natt och Dag, hvarefter hennes son, Carl Bonde, ärfde det, så att Björnö då först kom till Bondeska slägten, som sedan den tiden alltjemt i arfföljd innehaft detsamma till våra dagar. Medlemmarne af denna gren af slägten Bondöybafva alla skrifvit sig grefvar till Björnö. : Kongl. rådet Karl Bonde är således den förste af denna slägt som egt Björnö. Han upphöjdes till greflig värdighet 1695 och inrättade Björnö till fideizxommiss i sin slägt, hvarföre hans äldste son riksså Jat Amnbfuvna tft DAÄAJA HA mn dant Afa AA ae Fan Y u Ture Jönssons uppror mot konung Gustaf 1529. Upp-Å 3? 1 e L sme å a ct KR ff) Fo tr h