Aftonbladet – 21 januari 1856, sida 2

timmar följa henne när hon för nya ströftåg lemnade stacken. Ibland föreföll det honom som qvittrade vissa foglar mera gladt än de andra. Genast ilade han till det träd från hvars grenar de sjöngo. Hvarföre voro de så glada? De sågo naturligtvis hans guld, ty kan man väl vara glad utan att se guld? Men när han märkte att hannen och honan under sin sång endast sågo på hvarandra, flydde han med fasa, ty hvad hade väl procentaren med kärleken att göra! Än låg han på knä och bad till Gud, gråtande som ett barn; än drog han omkring sig med spaden en ring och anropade alla mörkrets makter. En afton utbytte han sin sängkammare mot skogen för att derstädes tillbringa natten; men utmattad af dagens arbete, föll han i sömn och såg i drömmen tjufvar bryta sig in i hans hus, hvarvid han vaknade och sprang in i huset tillbaka. Han försökte hela natten sitta vaken på sin kassakista, länge väldigt kämpande mot sömnen; men slutligen, öfverväldigad af trötthet, gomnade han in och vaknade först sednare på dagen till ny förtviflan. Han trodde att opium skulle hålla honom qvar i hans säng; men denna onaturliga sömn öppnade för honom de rysligaste syner, och när han vaknade, kröp han som en drucken på golfvet. På detta fasansfulla sätt förflöto hans dagar och nätter. En eftermiddag gick han in i köket till sin hushållerska, med hvilken han knappast vexlat ett enda ord efter det långa samtal med henne vi redan anfört. Sara, sade han, Sara måste gå bort ett ärende åt mig. Hvart ? frågade hon snäsigt. Till Ensta. Hvad ska jag göra der? Hemta en medikamentsflaska som jag länge väntat från Stockholm.