djup och hemsk som den sista sucken på en döendes läger. Men, min bästa herr kommissarie, hur kan sådant vara möjligt ! utbrast Malm, hvilken i många år hört talas om den ofantliga förmögenhetet som var skrinlagd och så väl förvarad hos mannen i röda huset. Underligt, ja rysligt är hvad som nästan hvarje natt tilldrager: sig i mitt hus. Och detta underliga, detta rysligal Nästan : hvarje morgon jag vaknar och stiger upp, saknar jag någon dyrbarhet, det vill säga något som är dyrbart för mig, något som är alldeles oumbärligt för min framtida existens. Trots sin djupa bedröfvelse, glömde han icke den giriges. vanliga princip, att, i den mån han föröker sina skatter, allt tätare draga mörkrets. mantel öfver deras glans. Ju rikare han blir, desto fattigare. vill han synas vara. Skrytet är ej hans svaga sida, ehuru det nogsamt är : bekant, att den som skryter mest ofta eger minst. Det var besynnerligt! anmärkte Malm; jag hade likväl trott att ingen kunde bättre skydda sin egendom, än ni sjelf... Ni har ju en gång visat prof på er förmåga i det fallet, och jag kan icke gerna föreställa mig, att någon missdådare hädanefter skulle Ha mod att göra ett dylikt försök.n Ingen bryter sig in i mitt hus, och ändå... ändå förlorar jag småningom allt hvad jag eger ... hör ni, herre! allt hvad jag eger! Skulle det kunna vara någon hustjuf . . . som... men ni har ju ingen annan i ert hus än er hushållerska, den der gamla mamsellen som jag stundom ser i kyrkan... Är det väl möjligt att det kan vara hon! Jag trodde det först, men jag har gjort henne orätt, jag vet det nu. Men misstänker ni ingen? har ni ej den ringaste spaning på tjufven ? Oh! jag känner honom, jag vet hvem han är, ja, jag vet det, min. herre! Ni känner honom!, Ja, jal