Aftonbladet – 19 januari 1856, sida 2

mycken slingrande politik eftersträfvat. Allt detta måste leda derhän att öfvertyga den ena tyska stormakten derom; att den:varit alltför mycket vänskaplig emot czaren, den andra deroin, att trygghet och ärelystnad lika mycket hänvisa till: en mera afgjordt fientlig politik; :: Fyratioåriga intrigers verk är nära att på en gång förstöras, och ett fortsättande af kriget bjuder att med rötterna upprycka ett inflytande i Tyskland, som 40 års likartade intriger och bestickningar icke förmå återställa. Och likväl kunna vi ej förmå oss att tro, det kejsaren af Ryssland, ehuru han tvekar att afslå, vill besluta sig att på allvar. antaga:de allierades förslag. I det inre af hans rike har det tyska partiet, vanligen betraktadt såsom fredsvänner, slagits ur brädet, . och det gammalryska partiet; obevekligt förordande krig och eröfringar, herrskar nu i det förragställe. Utom Ryssland förer czarens belgiska organ tappert utmaningens språk och bjuder de allierade på att försöka sin lycka i ett fälttåg i Norden. Med stor skicklighet och med ej större mått af oärlighet och oblyghet än en dålig. sak nödvändigt fordrar, söker denna tidning tillvägabringa. split emellan England och Frankrike, samt öfverbevisa dem båda derom, att hvarje förhoppning. om framgång på Östersjön är ytterst fåvisk och orimlig. Den går väl en smula för långt i sitt påstående, att Östersjön endast under fyra månaders tid är isfri; men det har utan tvifvel sin fulla riktighet hvad den säger om omöjligheten att öfvervintra i dessa vilda trakter. Alltsedan Carl XII:s tid har ingen fiendtlig armå öfvervintrat inom det egentliga Rysslands ödsliga landamären, och framgången af. hans experiment var ej just så lysande, att den lockar till nya försök. Men då le Nord säger oss, att vi endast kunna ge Ryssland några skråmor i dess fot eller rycka det i håret, har bladet låtit sina metaforer föra sig något för långt. Våra skråmor ha aftappat jättens ådror, och ehuru endast träffande extremiteterna, ha de just af detta skäl visat sig så mycket verksammare. Vi påräkna alltså från Rysslands sida hvarken något afslag eller något egentligt antagande, utan en kontraproposition, så affattad att den kan föranleda underhandlingar, och sätta det i tillfälle att lura på oss en ny mystifikation och en ny konferens. Så framt ej ett fullständigt och klart antagande af hvarje hufvudpunkt eger rum — så framt ej kontrapropositionen endast afser ämnen af sekundär vigt, och sådana som kunna ärligt och rimligt utgöra föremål för skiljaktighet i åsigter emellan underhandlare som äro ense om det väsentliga, äro vi förvissade om att dylika försåtliga förslag skola bestämt afslås. fver vår egen regerings handlingssätt hysa vi intet tvifvelsmål, och lika litet om den politik som känslan af egen värdighet och eget intresse skall förmå fransmännens kejsare att följa. Det måste i sjelfva verket vara tillräckligt klart, att det är absolut nödvändigt för vår styrelses bestånd att möta parlamentet med ett bestämdt förkunnande af fred eller krig. I hvilketdera fallet som helst kan regeringen med skäl räkna på nationens understöd; men ett upprepande af det sistlidne April ådagalagda vankelmodet kunna ej och vilja ej huset och landet tåla. Om ett krig skall bli lyckosamt, måste det föras icke blott med folkets samtycke, utan med entusiasm från dess sida, och entusiasm kan ej bibehållas, om vi beständigt göra halt midt på vår bana och låta våra vänner liksom våra fiender tro, att vi i anda, om ej i styrka, icke äro vuxna det värf vi oss åtagit. Det vore förmätet att ingå i undersökning om huruvida det för Europa och verlden skulle vara en utomordentlig välgerning att fred nu afslötes. Det kan hända att ett omedelbart upphörande af mödor och faror för dyrt köptes dermed att man lemnat Ryssland att andas ut, innan dess kraft helt och hållet är uttömd; men vi kunna ej ha orätt i den tanken, att hvilka förtjenster det ena eller det andra alternativet än må ega, den politik, som haltar midtemellan båda, hotar med olyckor och förderf. BRATT ANRSTTTANAAEPESE ANNA