Aftonbladet – 19 januari 1856, sida 1

Bildande konst. (Skönhetsmått för honstverk. — Nya taflor af svenska konsthärer: — Hr Soldins museum.) Bildhuggare, målare, architekter och bildande konstnärer i allmänhet pläga vid sina skapelser iakttaga vissa af skönhetssinnet föreskrifna förhållanden mellan delarne af menniskofigurer, byggnader, vaser, ornamenter 0. s. v., och det är bekant att på detta iakttagande bero de derigenom bestämda konstverkens sköna former. Vigten häraf har förtanledt sådana män som Plato, Polyklet, Vitruvius, Leonardo da Vinci, Michel Angelo, Albrecht Direr, Winckelman, Rafael Mengs, Schadow m. fl. att efterforska något allmänt gällande normalmått, som skulle noggrannt och utan bråk vid underafdelningarne passa för alla sådana förhållanden; men så vidt man känner har ingen af dem lyckats fullständigt träffa något sådant grundmått. Nyligen har likväl en tysk, prof. Zeising, förklarat sig hafva påhittat det, och så vida man kan lita på hans uppgifter är fyndet icke någon illusion. Han säger sig nemligen ha cefter sin nya måttstock granskat de för sin förmskönhet mest berömda artiklar och funnit den passa öfverallt; och likaså att den jemnt och utan bråk angifver indelningarne hos de skönaste byggnader så väl från antikens tidehvarf som från medeltiden. Han nämner häribland uttryckligen Parthenon, Propyleeerna, Erectheon, Theseustemplet, Lysikrates monument, domkyrkan i Köln, Freiburger Midstern, Elisabethkyrkan i Marbur , Nötre-Dame i Paris, katedralerna i Amiens, Lincoln, York, Canterbury, Salisbury, Palermo, Siena m. fl. På antika vaser och ornamenter samt sådana lefvande organismer, som behaga genom skönt proportionella former, påstår han att samma mått allmänt kan tillämpas. Detta normalmått är, efter d:r Zeisings uppgift, mycket enkelt; det består af en linie. delad i två olika delar, på sådant sätt att hela linien förhåller sig till den större delen.