Aftonbladet – 17 januari 1856, sida 2

ningen, så framt ni inte vill att jag skall tänka det värsta om er! Ni tänka det värsta om mig! yttrade gumman under den djupaste förtrytelse; om mig, som i trettio år vårdat ert hus och under hela denna tid icke fått så mycket som af en knappnåls värde ur er hand!... Hafva inte mina gamla öron lidit nog af den smälek och förbannelse man hopat öfver ert namn! Har jag inte sjelf en gång varit nära att bli mördad för er skull! Vill ni nu äfven kasta öfver mina grå hår den nedrigaste, den svartaste beskyllning som någonsin fallit öfver ett oskyldigt hufvud! Akta dig, qvinna! akta dig! gnisslade procentaren. Det var då blott för att slutligen få döda mig med en gräslig lögn som ni nyss öfverhopade mig med de många smekorden ! återtog den uppretade gumman; ni är ett vilddjur, en tiger, som leker med ert offer innan ni slukar det!... Men om jag också i långa år varit er slaf, så vill jag likväl aldrig bli ert offer... Jag går heldre kring landsvägarne och tigger, än äter ett tårblandadt bröd 1 detta fördömda hus. Så säg mig då, markattal ropade procentaren, fattande hårdt om Saras ena arm; säg mig, hvem den hvita gestalten är som nattetid spökar omkring mitt hus och hvarom bygdens folk allmänt talar ? Jaså, det är då jag som skulle vara denna spökgestalt 2 frågade Sara med ett föraktligt öje. Hvem utom ni eller jag skulle om natten våga ströfva öfver denna gård utan att lefvande slukas af mina lössläppta hundar! hvem ? hvem ! Hvad vet jag! genmälte gumman; jag är för gammal och erfaren för att tro på tokigt folks prat... Men det kan jag säga er, Broden, att börjar äfven ni få syner, då är det snart förbi med den enda glädje ni haft och velat hafva här i verlden, då skall snart silfret kyla som is och guldet bränna som eld mellan edra fingrar.