Aftonbladet – 17 januari 1856, sida 2

Men någon måste det vara! skrek proeentaren, springande fram och tillbaka mellan salen och sängkammaren samt med begge händerna i sitt hufvud; jag ser det hvarje morgon i min kassakista ... någon har varit inne här, någon måste det varal Kanske ert eget onda samvete som, söfdt om dagen, vakar om natten och spökar både utan och innan,, menade Sara; men, i stället för att vara en hvit gestalt, såsom det berättas, borde den vara svart, ja svartare än natten. Hvad pratar ni, käring! skrek kommissarien, stannande midt framför henne; samvete! ... bah! hvad är samvåtel Jo, svarade gumman, samvetet är en käpp, hvilken man alltid använder för andras rygg, men aldrig för sin egen... Men hur länge ni slår och slår, så brister slutligen käppen och stumpen deraf far in i ert öga, tränger in i er hjerna... Jag går, men kan inte be Gud vara hos er, ty det vore att håna hans eviga rättvisa. Derpå lemnade gumman öfre våningen. Bestulen, plundrad! pustade procentaren, sjunkande ned på kassakistan; förbannade vare de klor som öppnat detta lås och röfvat till sig den egendom som jag genom ett helt lifs mödor och försakelser förvärfvat! ... Men jag skall vaka här natt och dag, och ve den som sträcker fingret mot denna kista, mitt allt, det enda verkliga som finnes här på jorden In För den girige är det närvarande allt; han har ej tid eller blick för det kommande eller det förflutna. Han öppnar sitt skrin och när han skådar deruti, ser han alla verldens njutningar och fröjder. Han ser vänskap, kärlek, ära och makt, utan att för dess vinnande offra en enda fyrk, utan att för dess njutande nöta den ringaste fiber. Trogen sitt guld, liksom prägeln sitt mynt, är han sammangjuten och ett med detsamma, Kasta guldet i degeln som stär på sin vid, och han skall störta sig efter midt i den sjudande massan. (Forts.)