Aftonbladet – 16 januari 1856, sida 2

lan om champagne, ty det är alldeles för dyrt att bara bjuda hustrur på,, förklarade Marie, och jag tar för gifvet att min herre är gift... Är det inte så? Nej, svarade Alm. Skulle ni kanske vara enkling? Nej. Men så vill jag hålla vad om att ni snart står brudgum, inte så?n Nej. Ni måtte väl icke vilja säga mig att ni tänker gå ogift i hela ert lif? Jo.n Det var besynnerligt... Skulle det då... nej, det är inte gerna möjligt... en så ung och hygglig karl som ni synes vara... jag menar, skulle kanske någon olycklig kär..., Aurora grep krampaktigt om sin väns arm, lutade sin mun till hennes öra och hviskade: Tig! tig!... trots floret, läser jag qvalen i hans bleka ansigte!... låt oss fara! jag uthärdar ej merl! Min skuld ? frågade Marie, ånyo vändande sig till gästgifvaren. Denne sade priset, tilläggande: Men buteljen är ju nästan full? Var god och gif den åt vår kusk... Vi måste genast resa... jag förmodar ni är så artig och hjelper oss upp i vagnen, ty hästarne äro så ostyriga, att kusken ej ett ögonblick vågar lemna dem åt sig sjelfva. De begge damerna lemnade ammaren arm i arm och begåfvo sig till vagnen. Sedan Alm lemnat champagnebuteljen åt kusken, som redan intagit sitt säte, räckte den obeslöjade sin hand åt gästgifvaren, för att af honom upphjelpas i äkdonet, hvilket också skedde. Derefter bjöd han handen åt den beslöjade, som hastigt fattade den. 6 Men när hon väl kommit upp i vagnen och intagit sin plats, förde hon ögonblickligen ästgifvarens hand till sina läppar och kysste den genom floret. Vagnen satte sig i rörelse. Petter Alm såg med förvåning efter den