Aftonbladet – 16 januari 1856, sida 1

ligt som att ånyo sätta lif i den blomma, hvilken en gång slitits från sin stjelk ... Och om det också lyckades att återföra honom till mig, skulle väl han, med tanken på mitt framfarna äfventyrliga lif, kunna gifva mig den aktning som är enda vilkoret för körlekens varaktighet? nej. det kunde han icke... Det är hårdt att så skall vara, men sådan är nu en gång för alla verldens dom... Man kan höja sig i Guds ögon, men icke i verldens. : Mar fordrar af oss ånger, men vägrar oss sin förlåtelse. Menniskorna hafva samma instinkt som de vilda djuren: en gång sårade, återvända de aldrig mer, och de ha rätt deruti. Att begära verldens aktning och skydd, sedan man en gång trampat dess lagar under fötterna, det är detsamma som att inträda i ett hus, hvars grund man undergräft. Tak och väggar falla ned och förkrossa oss !1 Aurora tystnade, ty Petter Alm visade sig ånyo. Han medförde en bricka med champagne och vatten jemte tvenne glas för hvardera af dessa drycker. Sedan champagnekorken sprungit i taket, fyllde Marie de begge glasen med den fräsande drufvan. Gör oss sällskap, herr gästgifvaren, uppmanade Marie, förande sitt glas till sina läppar, och var icke bekymrad för glasens skull, ty min vän här drieker intet, hon är sjuk och; tillade hon, närmande sig gästgifvaren och talande med lägre röst, något sinnessvag... det är egentligen för att motionera henne som vi i dag gjort denna något långa lustresa. Värdigas ursäkta mig, sköna damn, svarade f. d. aktören; men mitt hufvud tål icke vid denna dryck. Inte tåla champagnel utbrast Marie, tömmande sitt glas i ett enda tag; hvad skulle våra herrar i Stockholm säga, om de hörde er säga så, de som visst icke ha de starkaste hufvuden ! Åh det är vanan blott, de äro vana vid mycket de, yttrade Alm. Men, det är sannt, gifta karlar tyeka säl