Aftonbladet – 16 januari 1856, sida 1

Friskt och godt källvatten finnes nog, upplyste gästgifvaren; men jag vet knappast om Jag har något annat som kunde smaka sådana resande som herrskapet. Har ni ingen saft, intet vin ? Jag har portvin, men kan icke rekommendera det . Dock, det är sannt, jag har qvar några buteljer champagne efter det sista tinget, och som källaren är ganska kall, så tror jag visst det kan drickas. Förträffligt, min herrel utlät sig Marie; friskt vatte noch kall champagne... det bästa är ju godt nog... Ni har en ypperlig gästgifvaregård, min herre. Jag skall genast hemta upp en butelj, om herrskapet så befaller. Mycken tack, min herre! men om ni vill vara riktigt artig mot oss, så gör ni sjelf er butelj sällskap .:.bättre etikett på ert vin kunde ni aldrig visa oss. Gästgifvaren bugade sig för så mycken artighet oeh gick. i O! hvad hans ansigte är förändradt! suckade hon med. gröna floret; ve mig!... jag är mordängeln som svedt rosorna från denna kind och släckt glansen i detta öga... Skall himmelen någonsin förlåta mig det onda jag gjort denne man ? Du klagar ju som vore du hjeltinnan i den sorgligaste roman ! anmärkte Marie, i det hon vårdslöst kastade ena armen öfver soffgafveln. Nå, är den icke sorglig nog? Men det beror ju af dig sjelf att gifva den det gladaste slut. På hvad sätt ? Ryck slöjan från ditt ansigte, räck den dystre riddaren din hand, se honom för dina fötter och blif gästgifverska på Ensta. Om han såge mitt ansigte, skulle han fly, svarade Aurora; hans kärlek till mig och hans tro på dygden voro ett hos honom .:. den ena föll med den andra. Hela verlden tror. på dygden, men hvem är dygdig! yttrade Marie. . Att återvåcka till lif defna kärlek och denna tro, fortfor Aurora, vore lika omöj