Aftonbladet – 15 januari 1856, sida 2

Ändåtligen nämnde Aurora Petter Alms namn och begärde upplysningar om honom. Malm, med sin vanliga uppriktighet och sanningskärlek, berättade allt hvad han visste om sin f. d. myndling från och med den dag, denne yppade sin föresats att blifva skådespelare, ända till de sednaste händelserna i den unge gästgifvarens ensliga och dystra lif, hvilket Malm beskref med hela hjertats och vänskapens vältalighet. Tankfull och med pannan hvilande mot högra handen, lyssnade Aurora, utan att afbryta berättaren. När denne slutat, sade hon med en suck: Stackars Alm! hur mången gång har jag ej djupt ångrat att jag rådde honom gå in vid teatern I Det var då ni, mamsell, som förmådde honom till detta olyckliga steg ! yttrade Malm med en röst, hvars stränghet i uttrycket röjde hela hans förtrytelse öfver ett sådant råd. Har han då icke sagt det för er? frågade Aurora något tviflande. Nej, mamsell... tvärtom sade han att det skett er ovetande. aJag värderade honom så mycket, försäkrade Aurora, ja, Jag höll af honom af själ och hjerta... jag visste ju att bland det folk jag kommit jag icke skulle finna någon verklig vän... i Alm såg jag både en vän och en beskyddare. j Men när han nu kommit till teatern, hur var ni då mot honom? Genom sitt sätt att vara, så olika alla andras, gjorde han sig ofta till föremål för sina kamraters åtlöje... Jag led visserligen så ofta jag hörde huru de andre gycklade på hans bekostnad, men saknade mgd att då taga hans försvar ... Ni blir ond, herr Malm, jag ser det ,,, Men bör man då alltid af en sjutton