Aftonbladet – 15 januari 1856, sida 1

Den munterhet, som under berättelsen stundtals lekte. på hans läppar, hade varit så ytlig och kall, att hans lyssnande vänner knappast j förmått draga på munnen åt hans äfventyr. Han såg i denna stund så olycklig ut, at! I fruv Malm bittert ångrade sin sista fråga. Klockaren, för att godtgöra sin hustrus fel, började nu tala om, hvarjehanda: andra saker. Han visade huru nödvändigt det var för Petter att genast taga gästgifveriet omhänder; att använda det lilla han ärft efter sina föräldrar för att sätta gården i stånd; att utvälja åt. sig en, god och förståndig hustru; att lefva upp igen i sina barn, dem han; skulle uppfostra i tukt och Herrans förmaningy att ingen dödlig funnes som icke, haft sina dårskaper och svagheter, meh att den allgode Guden förlänat hvarje menniska. så mycken inre kraft att, om hon blott vill använda den, hon icke allenast kunde försona sig med det förflutna, utan äfven med sinnesro och hign skåda mot kommande öden. Sedan Malm såluhda talat, understödd af många hjertliga smekord från hustruns läpar, gick Petter fram till bordet, och i det fan slöt deras händer i sina, sade han med låg men beslutsam röst: Jag skall aldrig gifta mig och aldrig skall jag hafva barn... Man kan länge hugga i i trädets bark utan attträdet mycket lider deraf. I Men har en gång yxans egg bitit hål i dess I kärna, då är det icke mycket värdt med dess lif... Visserligen kan. det någon tid hänga med och visa några. bleka löf, men aldrig blir det hvad det var och icke gerna skjuter det några nya grenar... Låt oss. derföre icke mera. tala härom ... Hvad jag bör och kan göra vill jag göra i mitt låga obemärkta kall... men lycklig... lycklig blir jag aldrig i rceral