gade på gammalt skolmästarevis de surmulna löfskogarne, förmodligen i hopp att till ett annat är få dem mera hyfsade, blomstrande och glada. Tidigt en eftermiddag i midten af Oktober, kommo Malm och hans hustru från länsmannens gård, der de tagit sin middag, och skulle begifva sig hem, följande stora landsvägen, emedan de regniga dagarne gjort den vanliga gångstigen öfver ängen för svår att beträda. Plötsligen och på en gång, liksom de blifvit gripne af samma tanke eller känsla, stannade de vid åsynen af en person som gick ett stycke framför dem på vägen. Den ifrågavarande personen hade Petter Alms gestalt; men hans gång, förr så rask och tillitsfull, var nu långsam och nästan som en pgubbes. Med ett glädjerop skyndade klockaren och hans hustru efter den gående, och snart låg Petter Alm i sina gamla vänners armar. Säg ingenting, fråga ingentingl suckade Petter, efter att ömt hafva besvarat de smekningar hvarmed han öfverhöljdes; jag skäms så jag vore färdig att rifva mina ögon ut och kasta dem i diket der, om jag: inte trodde mig behöfva dem ibland för att gråta öfver allt mitt elände., Nei, kära Petterl sade klockaren, vi skola ej säga något, ej fråga något, ty hvartill tjenade väl det?... Du äråterkommen, och må det vara nog för vår glädje!... Du gick nu för att söka oss, och tack för det!... Följ oss nu bara hem, kära barn, och vi skola hälla högtid, liksom hade midsommaren redan återvändt till vår bygd... Kom, kom! inga andra ord än välkomstens och glädjens! De åtföljdes in i den gamla stugan. Nu först märkte klockaren och häns hustru, att deras gunstling blifvit mycket blek sedan de sist sågo Konom, och att hans ögon icke hade samma glans som förr. Emellertid framställdes på bordet Rosenkullas horn, fylldes af det fraggande öl och skålar druckos för den förlorade sonen. Petter blef snart något lifiigare till mods. ty han var ju bland dem som altid menat