STOCKHOLM. den 14 Jan. — De upplysningar, som det officiella bladet meddelat rörande ,gränsefrågan i Finmarken,, innehålla visserligen ingenting som tjenar att närmare belysa traktaten af den 21 November eller utreda de närmaste och omedelbara anledningarne till densamma. Rörande Rysslands egentliga planer och syften i afseende på den nordligaste delen af Skandinavien, erhållas inga närmare meddelanden. Men på samma gång Posttidningens artikel, genom den öfversigt som der lemnas af de ifrån äldre intill sednaste tider förda underhandlingarne i frågan, lemnar bekräftelse på de framställningar i ämnet vi förut meddelat dels efter bref från en norrman till Times dels efter det af en vår landsman och medarbetare i Paris nyligen utgifna arbetet, lemnar den tillika högst intressanta bidrag till bedömande af det hånfulla och öfvermodiga sätt hvarpå Ryssland under de sednaste decennierna ansett det tillständigt att bemöta Sverge och hvilket i sanning utgör en ypperlig kommentarie till de 1812 i Åbo afgifna försäkringarne om evig vänskap, tacksamhet och inbördes skydd. Särdeles uppbyggliga böra dessa upplysningar bli för alla dem, som sökt försvara 1812 års politik genom att vilja påstå att den skandinaviska halföns oberoende och integritet derigenom blifvit betryggade, och att de förenade rikena derigenom vunnit en numera vänskapligt sinnad och pålitlig granne i öster och, sedan man gifvit Finland till spillo, trygghet för alla inkräktningsförsök från detta håll. Knappast hade det efter de stora hvälfningarne lyckats heliga alliansen och kongresserna att åstadkomma lugn i Europa, innan sjelfva den högsinnade Alexander, började forska efter de punkter på hvilka Skandinaviens oberoende skulle bäst kunna undergräfvas, utan att operationerna i detta hänseende skulle, åtminstone. till en början, väcka synnerlig