Aftonbladet – 12 januari 1856, sida 2

antingen han är glad eller ledsen, så måste han alltid riskera :rmar och ben i fall-luckorna. Men den kyss ett tacksamt modershjerta ger, den är himmelens och icke afgrundens glädje. : Denna är ej den enda inkonseqvensen uti förevarande sagolustspel, som visst icke är bland de bästa vi i denna väg skådat. Men dekorationer och kostymer äro vackra, och Mindre teatern har fått presentera inför publiken tvenne så verkligen goda sångare som hrr Arlberg och Arnoldsson, af hvilka den förre genom sin sköna stämma, sitt vackra rörliga ansigte och sin hållning för öfrigt lofvar att blifva något af synnerligt värde förscenen. Men hvad som mest gladde oss, vid åskådandet af detta stycke, var den ovanliga lifligheten i samspelet, hvilken, tyvärr, alltför länge varit en hemlishet för våra teatrar. Hr Sjernström har haft nytta af sitt korta vistande i Paris. Den dramatiska konstnären bör, liksom målaren, om han ej ännu hunnit lära sig att fullt uttrycka natuten, åtminstone så troget som möjligt kopiera henne. Hvarför icke tala på scenen liksom man talar i det verkliga lifvet! Står man der under ett samtal väntande länge och väl på reliker, förutsatt att man har något att säga? Paller ej den andra ofta in förr än den ena slutat? Jo visst. Det finnes i Paris ingen bouleyvardsteater så obetydlig att den icke iakttager denna vigtiga omständighet, på det att åskådaren icke måtte förlora illusionen, icke måtte sitta ängslig för de spelande, liksom såge han ctt societetsspektakel Men för denna iakttagelse fordras det ovilkorligen för skådespelaren att någorjunda känna till sina medspelandes roller, så att ej en oriktigt citerad replik måtte bringa honom ur koncepterna, hyilket ofta hos oss lär fallet, i