Aftonbladet – 11 januari 1856, sida 1

förlåt om jag vågar fram med en liten förebråelse ! Hade ni då så ringa förtroende till era vänner i Danderyd; att ni, heldre än att vända er till dem: med era bekymmer, skulle gå till en procentare och i hans händer lemna ett: minne af en mor som ni så mycket älskatle Aurora såg ner på marken, suckade djupt men svarade intet. Lyckligtvis hade den gamle proecutaren blifvit gripen af någon bättre känsla., återtog Petter, så att han af sig sjelf kunde förmås att gifva er nipperna tillbaka, hvilket från: den stunden höjt honom i mina ögon. Slutligen bad han mig äfven säga er, att när ni kan betala, ni skulle skicka pengarne till mig, som hade i uppdrag att derefter lemna dem till honom. Under detta samtal hade de unga tu anjanländt till Ensta och inträdde på gården, der de stannade. Men så tag då. er lilla ask, bad Petter, lemnande den qvar i hennes hand, hvilken icke längre vägrade att emottaga densamma, och var nu god stig in, ty, som jag tror, står middagen redan på bordet... På eftermiddagen följas vi åt till klockargården, efter mamsell önskar det. Petter bugade sig för att gå. Men Aurora fattade hans arm, hejdade honom och, i det hon med sina stora klara himmelsblå ögon djupt blickade in i hans, sade hon med en röst, som ännu djupare än hennes. ögon trängde in i hans själ, följande ord: Alm! era läppar äro ej skapade för lögnen och ni är för klen skådespelaro för att rätt kunna utföra en sådan rol. Mannen i röda huset har icke af sig sjelf återskickat mina nipper, ty han såg hur det smärtade mig att lemna dem och han tog dem ändå, Nej, Alm, det är ni sjelf som löst dem ut