Aftonbladet – 11 januari 1856, sida 1

När jag kommit upp i hans rum, frågade han mig om jag var personligen bekant med det unga fruntimmer som någon tid hållit till på Enstå. —O himmel! Det var då em mig han talade, ropade flickan, Sedan jag naturligtvis med ja besvarat denna fråga,, fullföljde Petter, utan att låtsa höra hennes utrop, gaf han mig tillkänna, att samma unga fruntimmer i går besökt honom och lånat femtio riksdaler på ett par örhängen med rosenstenar uti. Petter, ehuruhan ej. såg, kände dock att hans dam blossat upp i ansigtet äfvensom att hennes arm darrade, men fortsatte dock sin berättelse: Derefter förklarade kommissarien, att han, efter den unga däamens bortgång, genast ångrat att han mottagit denna pant, hvars aflemnande synbarligen hade bedröfvat henne, och bad mig att, å hans vägnar, återgifva henne denna lilla ask, hvarutt nipperna förvaras, och tillika säga henne, att han gerna kunde vänta. ett helt år på betalningen eller tilldess den unga damen sjelf blefve i tillfälle dertill, emedan han mera litade på hennes ansigte än på hennes. guld. Petter tystnade och räckte henne en liten ask, på hvars lock satt en apoteksetikett med de bekanta slutorden: ordineradt af herr Malm, och hvilka tydligen utvisade, att den lilla asken förut innehållit något medikament under bennes sjukdom. Med samma motvilja, som om den ännu vore full med piller eller pulver, sköt hon ifrån sig asken, utan att likväl säga ett enda ord. Ah, nu först upptäcker jag att mamsell Aurora inte bär sina vackra örhängenn, yttrade Potter, det enda som, enligt hennes egon utsago, hon ärft efter sin mor... Men