Aftonbladet – 11 januari 1856, sida 1

Men, min Gud, tänk om jag fått koppornal Hvad hade det gjort! höll Petter på att säga, men teg dock visligen dermed. Anade han kanske att detta yttrande föga skulle hafva sympatiserat med den unga vackra damens tanke i denna sak? Men så bjud mig då er arm, ni ser ju hur trött jag ärl påminte hon, utan vidare krus läggande sin om Petters. Petter såg sig skygg omkring. Ibland skäms man för sin lycka, Nu kan jag berätta er, att jag ändtligen fått bref från min direktör, återtog hon under det de fortsatte promenaden hemåt; han är nu i Gefle med sin trupp och jag måste ovilkorligen resa dit i morgon. I morgon, redan i morgon! mumlade Petter, icke nöjd med den underrättelsen. Är det för tidigt det, kära Alm?... Har jag inte länge nog legat er alla till last? Jag kan just inte säga det, menade Petter, tvärtom har det varit så roligt. .. Att ligga sjuk på Ensta? afbröt hon honom skrattande. Ack min Gud, inte kunde det vara min mening! svarade Petter, som blott menade att en sjukskötare icke alltid har så tråkigt. Om ni i eftermiddag ville följa mig till Malmens,, yttrade hon vidare, så finge jag då ta afsked af dem... detta afsked kommer mycket att smärta mig., Och äfven dem, för de hålla så mycket af mamselln, sade Petter. Det skall också mycket kosta på mig att. skiljas från er, goda Alm! försäkrade hon. Och äfven jag ... äfven jag skall... Men, min Gud, ni mår visst illa! Ni blef så blek i en hast! ropade Aurora och stanI nade. Åh nej, goda mamsellp, lugnade henne Petter, jag är ibland något ansatt af svindel